Jag har varit på Diabetesförbundets Riksstämma som representant för Föräldrarådet. Föräldrarådet är precis vad det låter, ett stödjande råd som har kunskaper och erfarenheter om föräldraskap och barn med diabetes. Vi ska se till att barnfrågorna finns på agendan och vi la också ett förslag om hur förbundet ska jobba med skol- och barnomsorgsfrågorna som stämman antog med applåder!
Eftersom det var min första riksstämma har jag mest suttit och insupit atmosfären men jag har också lärt mig en massa om Diabetesförbundet. Det har slagit mig att vi diabetesföräldrar ofta har så fullt upp med vardagen att vi inte riktigt orkar intressera oss för föreningar. Fullt förståeligt, men medan vi kämpar på vårt håll, så kämpar faktiskt Diabetesförbundet för våra frågor! Viktiga saker, som rätten till vab vid upplärning i skola och barnomsorg, fritt insulin (ja, det tar vi för givet, men det kommer upp till diskussion ibland) och rätten till hjälpmedel och jämlikhet över landet (det ska inte spela roll var du bor). Att sprida information, det hjälps vi alla åt med utifrån respektive förmåga och perspektiv. Jag förstår om du inte orkar engagera dig, men bli gärna medlem så kan någon annan sköta engagemanget.
Under stämman har jag varit omringad av diabetiker av alla de slag. Jag såg knappar (libre, dexcom, eversense) på många armar, det stack fram pumpslangar lite här och där, vid maten togs det fram sprutor och jag tyckte nog mig höra minst en omnipods ”det är dags att byta mig”-signal i aulan. Den är jag ju ganska bekant med… I introduktionen var en självklar punkt var närmaste druvsocker fanns, och jag har pratat med flera personer som kämpat med högt blodsocker pga strulande infusionsset och adrenalin. Någon lånade ut ett batteri till en pump som fått soppatorsk.
Det är så tydligt att man bär på en extra ryggsäck om man har diabetes. När det flyter på kan man kanske glömma det en kort stund, men rätt som det är händer något som gör att kroppen är i olag, och då är ryggsäcken där igen. Det gäller att acceptera den ändå, även om jag kan fatta att man vill kasta den all världens väg ibland.
Det gör mig glad att se alla vuxna som öppet visar och pratar om sina hjälpmedel och sin diabetes. Inte för att jag önskar någon diabetes, såklart, men de är bra förebilder för min dotter. Mitt mål är ju att hon aldrig någonsin ska skämmas över sin sjukdom och dölja den. (Ett högt mål, jag vet, men strävar man mot himlen kanske man når trädtopparna.)
Det har slagit mig att det piper betydligt mindre när jag träffar en massa vuxna med diabetes än när jag har träffar med barn. Inte så konstigt, de vuxna använder säkert durr-funktionen i mycket större omfattning, för de behöver ju bara veta själva hur de ligger till. Men även många vuxna har anhöriga som följare av sitt blodsocker, som en säkerhet för liv och hälsa.
På lördagskvällen hade vi en middag för att fira att Diabetesförbundet fyller 75 år i år, och Diabetesfonden 60 år. Det blev en trevlig kväll där den gamla styrelsen avtackades och den nya hälsades välkommen. Det är en speciell gemenskap i diabetesgänget och jag såg flera exempel på personer som höll lite extra koll på varandra när de visste att blodsockret var åt fanders. Det är fint och trösterikt att se för en diabetesförälder.
Igår kväll kom jag hem, fulltankad med inspiration och en massa ny kunskap. Kanske inte så mycket om diabetes, men om Diabetesförbundet. Borde kanske ha sovit lite mer, men vi hade ju så mycket att prata om… Första natten hemma innebar tre bassänkningar, två sockergivar och ett omhändertagande av en lillebror med ont i örat. Känner mig lite mör i huvudet idag, men tänker i alla fall med glädje tillbaka på helgen och tar mig en kopp kaffe till.
Lämna ett svar