…står (minst) en hålögd person. Eller ja, så är det kanske inte för precis alla, men för nästan alla. För alla med typ 1-diabetes gäller i alla fall att det ligger mycket arbete bakom.
Min man sov borta inatt. Han ringde mig när jag lämnat barnen på respektive ställe imorse och frågade om natten varit så bra som den såg ut på hans telefon. Vi har två system som kontinuerligt kollar blodsockret: dexcom G4 med handenhet, och en papegoja (som fångar upp värdena från sensorn, räknar om dem enligt en annan algoritm än dexcoms och skickar dem vidare till våra telefoner). Hugo såg alltså papegojans värden som legat på 5-6 hela natten. Det såg kalasbra ut!
Riktigt så kalasbra var det nu inte. Dexcoms handenhet har legat på rött (under 3,1-gränsen) hela natten. Varje gång jag tryckte bort larmet snoozades det i 30 minuter, sedan pep det igen. Fyra pip, några sekunders paus, fyra pip, några sekunders paus, fyra pip….ja och så vidare tills jag tryckte bort larmet igen. Då dröjde det 30 minuter, och eftersom värdet fortfarande låg lika lågt på mätaren så pep det igen. Varje gång det pep kikade jag på telefonen, och där låg värdet så fint så. Sanningen om Amandas blodsockervärde låg troligen någonstans mitt emellan våra båda hjälpredors förslag.
Vi hade en redig topp (high = över 22,2) igår eftermiddag. Det berodde förmodligen på att podden gått ut och gick på övertid. Oftast funkar det rätt bra, men ibland sämre. Igår fungerade det uppenbarligen sämre. Vi var på vift och bytte podden on the run. Gav mängder av insulin, och till sist bet det. Vår erfarenhet efter en sådan topp är att allt insulin vi givit extra ligger och trycker på ganska lång tid efteråt. Så redan vid ett värde på 6 igår kväll sänkte jag basen med 50 %. Jag har sänkt basen ett oklart antal gånger inatt. Fyra? Fem? Tack vare det låg papegojkurvan så himla fint som den gjorde. Tyvärr fattade inte Dexcoms handenhet galoppen den här gången och väckte mig en gång i halvtimmen natten igenom. Hade den å andra sidan inte gjort det hade Amanda fått lågt blodsocker på riktigt eftersom jag då inte vaknat och sänkt basen. Det är jag glad att hon slapp förstås.
Vad vill jag då säga med allt detta detaljprat om min natt? Jo, jag tror att vi diabetiker/diabetesföräldrar ofta stöter på oförstående på grund av att värdena ser bra ut.
På mottagningen med bra HbA1c: ”Det här ser ju ut att funka kanonbra!” (Fast jag måste ge dem att de ofta frågar även hur vi föräldrar mår.)
På skolan säger rektorn: ”Behövs verkligen resurs nu när det fungerar så bra?” (Hmm, och varför tror du att det funkar så bra?)
Anhöriga och vänner: ”Men, kan ni fortfarande inte lämna barnet ensam på kalas? Är inte värdena helt okej nu? Ni måste våga släppa lite!” (Jo, värdena är helt okej för att vi är där och pillar hela tiden. En sjuåring kan inte göra de analyser som krävs.)
Det ligger mycket jobb bakom ett bra värde helt enkelt (ibland även bakom ett sämre värde tyvärr). Galet mycket jobb. En klapp på axeln till oss alla som gör detta dygnet runt, utanför jobb och vanligt liv. Heja oss!
Lämna ett svar