Efter en veckas semester var det dags för några veckors jobb igen. Jag hade morgonen, Hugo åkte supertidigt. Ingen ville vakna, men jag lyckades till sist få upp ögonen på både mig själv och barnen. De vanliga rutinerna: Blodstick för att kalibrera handis och papegojan, på med kläderna, borsta tänder och hår. Stövlar på fötterna. Jag fyllde på socker i Spidermanpåsen, och var så nöjd över att jag kom ihåg att ta med regnkläder till barnen. In med ungarna i bilen. Lämnade en lite ovillig lilleman på förskolan och gick sedan över till Amandas avdelning för att säga hejdå och stämma av med resursen. Då upptäckte jag att fjärren inte var med.
Podden har inga knappar alls. Utan fjärr är man helt strandsatt, bara att åka hem igen och hämta den alltså. Först hittade jag den inte, men när jag letade noggrannare hittade jag den under sängen. Den måste ha ramlat dit någon gång i natt när jag fipplat klart med den tillfälliga bassänkningen.
Åter till fritids 20-25 minuter senare. De andra åt frukost, men Amanda fick vänta. Blodsockret låg redan lite högt och om hon äter på morgonen med försenat insulin hamnar blodsockret garanterat på en bra bit över 20. Jag gav en dos för 15 kolhydrater, pussade hejdå och åkte igen. En kvart senare kunde mitt lilla blodsockertroll börja äta sin frukost. Då var de andra säkert igång och lekte redan.
Jag bad henne om ursäkt, och hon tog det bra. Å ena sidan känner jag mig som en klantmamma, å andra sidan är jag förvånad över att det inte händer oftare. Återigen kommer sårbarhetskänslan över mig. Nu var det ju inga problem att hämta fjärren, men det blir ändå tydligt vad himla lite det krävs för att hela tillvaron ska hamna ur balans.
Angelica
Oj vad jag känner igen det där..🙃Mamma till 2 skolbarn med typ 1. En med sprutor och en med pump. Ibland glömmer vi..de går på olika skolor. Jag jobbar på en av dem. 5 min emellan barnen, 5 min hem på cykel. Ibland undrar jag vad mina kolleger tänker 😂
Anna Sandhammar
Ja alltså, med två D1:or måste det vara helt otroligt mycket att hålla reda på! 😝
Marina Tell Eskildsen
Här har vi också två finingar med D1 (Angelica). Från noll till två på några månader här hemma och vi har fortfarande så mycket att lära. Ibland tänker jag att chocken kanske har gått över. Men ibland känns det som om vi fortfarande inte riktigt har hunnit förstå vad det är som har hänt. Men att saker och ting ligger under sängen ibland och inte på de små brickor som jag försöker samla allting på – för att hålla ordning – det är då sant. Jag känner också igen mig i din text. Tack för allt du skriver, Anna Sandhammar. Det är så värdefullt och till så stor hjälp för oss som just har blivit inkastade i D1-världen.
Anna Sandhammar
Tack för din återkoppling! Det värmer att veta att jag når fram där det behövs. Små brickor, det känner jag igen…