Funderingar och en makalös vandring

Tågluff del 4

Det här är verkligen ett helt annat sätt att resa på än att åka på chartervecka till Mallorca. Jag kan förstå att det är skönt att ha allting serverat och att det passar många, men som vi fungerar njuter vi mycket mer av en sådan här resa. Fördelen med att resa i ryggsäck är att man njuter intensivt av små stunder. Eftersom det är ett arbetsamt sätt att resa på blir de rofyllda, sköna stunderna desto härligare, och man vet aldrig riktigt när de kommer. Ungefär som när solen kommer fram bakom molnet och man njuter av värmen innan den försvinner… Det låter som att det mesta är en plåga på vår resa när jag skriver så, och det är det verkligen inte!, men det är ändå det bästa sättet jag kan beskriva känslan på. En annan fördel är att tiden går långsammare när man flyttar runt som vi gör. Vi har i skrivande stund varit ute i tio dagar, men det känns som det dubbla!

Det är skönt att åka tåg. De italienska regionaltågen har gott om plats och verkar i stort sett aldrig vara fulla (det är kanske annat under högsäsong) och tågbolaget betalar knappast per vagn när de kör, för tågen är ofta långa. De går i stort sett som de ska, och vi kommer till centrum av städerna utan att behöva fundera på parkeringsplats. Vi vilar på resorna och använder tiden till att skriva, läsa med barnen eller bara slappa. Det är tryggt och enkelt, och man ser mycket genom tågfönstren.

Vi alla har kommit in i ett resetempo, och även om det spritter i benen på de minsta ibland så är det väldigt lite klagan. Jag minns att det var likadant på förra resan. Långa resor gick galant och barnen är ena hejare på att göra sig hemmastadda på nya platser. De accepterar att vara på resa och bara knatar på i stort sett utan gnäll. Underbart!

En annan sak jag minns från förra resan nu är att mycket tid går åt till att leta efter mat. Maten tar mycket tid i vardagen också, men här är det förstås svårare. Vi har alltid mat med oss, ibland en massa, ibland mindre, men reserverna får aldrig ta slut. Det känns som att vi äter jämt…

Basbehoven blir tydliga. Äta och sova måste man, och får man inte till det så blir det snabbt besvärligt. Jag har övernattat utomhus på tågluff i min ungdom, men det är inget jag vill göra med mina barn… Det är rätt skönt att skala ner till basbehoven ibland, och glömma all hets vi alla ägnar oss åt till vardags. Det är ingen idé att jaga upp sig över ett försenat tåg eller en buss som går åt fel håll.

Hursomhelst, i La Spezia hade vi fått fatt på en lägenhet billigt. Jättegulliga uthyrare som kom med en flaska vin och en hembakt kaka till oss som välkomstpresent. Nära stationen med utsikt över hela staden, eget kök och två sovrum – ett boende vi kan rekommendera till alla som ska till Cinque terre! Vi åt mellis i solen, vinden var som vanligt lite kall. Barnen mådde så gott av att få greja i trädgården. Jag gav mig ut på en promenad/löptur och kom hemsläpande med två fulla matkassar uppför backarna. Hemlagad mat, mmm så gott… Jag hittade till och med några vegetariska biffar minsann! Och sockerfritt (!) iste med citronsmak.

På kvällen när jag skulle kalibrera sensorn (som visade 8 och jämnt) var blod-bs över 16. Det är inte första gången denna sensor visade helt fel även om det där var ett bottenrekord, så efter en natts korrigerande bytte vi den på morgonen. Rasmus ställde upp som förste kramare när den nya sensorn skulle sättas. De är så söta de där två.

Morgonen efter tog vi frukosten i handen och gick ner till stationen. En kvart med tåget, och sedan var vi mitt i nationalparken och världsarvet Cinque terrre. Det består av fem byar, berg och hav. På bergssluttningarna har man i tusen år odlat med terrassteknik, så det är terrasser överallt. Hjälp, vad de har jobbat för att bygga alla dessa stenmurar! Byarna är sådär italienskt pittoreska och vandringslederna går i bergen mellan dem. Vi skulle ha gått upp till en utsikt, en promenad på ca 30 minuter från byn Corniglia, och sedan tillbaka ner igen. Men vi gick och vi gick, och barnen bara travade på rakt uppåt utan att gnälla det minsta, så vi fortsatte ända till nästa by. Helt fantastiskt!

Mat och extra allt hade vi med oss, som vanligt, så på det viset var det inga problem. Svindlande vacker utsikt över turkost hav, byar med färgglada hus på klippor, vindruvsodlingar på terrasser, smala, smala stigar med branter nedanför och olivträd i mängder. Vi höll hårt i barnen ibland.

Vi gick till Manarola och tog därifrån tåget i sex minuter till byn Vernazza där vi avslutade med att gå upp i en borg. Min pirattokiga familj älskar borgar, så där var det perfekt att äta eftermiddagsmellis.

Sista biten hem, i den rejäla uppförsbacken upp till huset från stationen sjöng Amanda: ”Jag vill ha uppförsbackar, jag älskar uppförsbackar!” Så brukar det sannerligen inte låta, men det var ju en passande dag att ha hur mycket spring i benen som helst på. När vi kom hem räknade vi ut att vi gått ca 11 km. I höjdmeter borde det vara ca 240 meter upp från Corniglia och ca 300 meter ner till Manarola. Är SÅ imponerad av barnen! Och trots detta orkade de leka lite med en hund när vi kom hem. Jag tror faktiskt att hunden tröttnade först.