Ett försenat tåg, och frihetens luft under vingarna

Tågluff, del 1

(Ursäkta om det eventuellt ser konstigt ut – jag bloggar på telefonen – en ny upplevelse(?)!)

Klockan nio på morgonen den 14 april klev vi på X2000-tåget på närmaste station. Två barn, två storryggor, en ryggsäck full med mat, två små ryggsäckar till familjens minsta ryggar samt en liten diabetesryggsäck att alltid hålla hårt i, är det vi har att hålla reda på de närmaste dryga tre veckorna. En rätt smidig packning faktiskt, i alla fall jämfört med den vi hade med oss till Costa Rica. Alla diabetesgrejer är utspridda, så vi klarar oss ett tag om en eller ett par väskor skulle bli stulna. Säkerheten framför allt. Det tar visserligen en del energi att alltid ligga steget före, men oron kräver mycket mer energi, så valet är enkelt.

Byte i Köpenhamn, allt väl. Men på vår väg mot Fredericia (Danmark) började Amanda hålla sig för örat. En timme innan ankomst bara grät hon, tills iprenen började verka. Parodiskt. Precis innan Costa Rica-resan fick hon också öroninflammation.

Byte i Fredricia, och spring i två par små ben, det ena paret dopade med smärtstillande. 40 minuters rännande hann vi med, sedan kom tåget som tog oss till Hamburg. Sista biten grät Amanda av öronont, men vi kunde inte ge mer smärtstillande. Man fick bara ge den tre gånger per dygn. Vi insåg att nattågsresan riskerade att bli en mardröm, och framme i Hamburg sökte vi upp närmaste apotek och köpte paracetamol som vi kunde växelköra med. De erbjöd även homeopatiska droppar, men vi tackade nej… När nästa medicin gjort verkan blev vår stackars tjej någorlunda människa igen.

Sedan följde väntan. Tåget skulle gå vid halv nio (rejält sent för våra barn) men vi hoppades att det skulle komma in tidigare. Det gjorde det inte, däremot var det 40 minuter försenat. Amandas cgm visade ett bs på över 18, men när vi kontrollstack var det tre enheter under. Skillnaden kan vi tillskriva paracetamolen, som för vissa påverkar cgm-mätningen. Det är första gången vi behöver köra både ipren och alvedon , så det var en ny erfarenhet.

När våra barn är trötta speedar de upp sig för att inte råka somna. Amanda allra mest, och särskilt när blodsockret är alldeles för högt. Dessutom blir hon arg, så Hamburgs central fick prova på några av hennes utbrott. Det ekade bra!
När nattåget äntligen kom in och vi klättrat ombord upptäckte vi att de två överslafar vi hade var fullkomligt livsfarliga för barn. Där fanns inga säkerhetsanordningar överhuvudtaget. Vi hade en underslaf också, men den fanns i en annan kupé, så det slutade med att Hugo delade en sexbäddars liggvagnskupé med fem andra personer + två barn i sin egen säng medan jag låg ensam längst upp i grannkupén, tätt tryckt mot väggen. Behöver jag säga att jag sov bättre än han?

Morgonen efter, medhavd frukost ombord och sedan tågbyte. Vi vaknade i Österrike och tog tåget vidare in i Italien. Ett byte till, sedan klev vi av i Bolzano,vårt första mål.

Vi hade de två första nätterna bokade men blev uppbytta från hotellrum tilllägenhet med eget kök och utsikt över Alperna. Ingen grät över det!
Den sista medhavda maten fick bli lunch, och sedan kutade vi ut. Barnen sprang och sprang, som kalvar på grönbete, och vi tog dem till en park där de kunde ränna fritt. Efter ett mellis i parken hälsade vi på Ötzi, ismannen. Barnen var otroliga, de gnuggade sig allt mer i ögonen, men ändå tyckte de att den infrusna karln var spännande.

Äntligen varm mat! Spahetti, med hemlagad sparrissås och jordgubbar till efterrätt. Fruktansvärt gott! Alla somnade ovaggade den natten.

”Varför flyger ni inte?” frågade en perplex dam på tåget i Danmark, när hon fick höra om våra planer. För att man mår gott av att resa långsamt. Det är lite bökigt, ja, men det är härligt att gå ner i tempo och låta resan vara en del av upplevelsen. Och dessutom drar vi ett litet strå till stacken när det gäller klimatbekymret.