» » Att hjälpas åt

Att hjälpas åt

Jag följer inte lokalnyheterna särskilt ofta, varken på radio, tv eller i tidning, och det var därför lite av en slump att jag fick reda på att Missing People skulle ha en skallgång efter en ung man som försvunnit två dygn tidigare från ett boende några mil från oss. Såklart fick jag inte fram så mycket information om honom, men jag förstod i alla fall att han hade någon form av autism.

Vi har snö och temperaturer på neråt -7 på dagarna och förstås kallare på nätterna. Mannen var relativt lättklädd och hade varken med sig mat eller dryck. Alla ombads att kolla bodar och uthus. Vi har många små hus på vår gård, och Hugo gick ett varv efter frukosten. Han åkte även ner till båthuset, men det var tomt överallt.

Halv tolv satte jag mig i bilen efter att ha packat en väska med mat, dryck, extrakläder och pannlampa och åkte in till samlingsplatsen för skallgången. På plats fanns polis, militär, bandvagnar, helikopter med värmekamera och en bunt med frivilliga skallgångare. Det var en mycket speciell och ödesmättad stämning. Alla visste att vi gick in på tredje dygnet och att tiden var på väg att rinna ut.

Man hinner tänka rätt mycket när man går genom snår, över åkrar, runt sjöar, över bäckar och klättrar över stängsel, hela tiden med blicken fokuserad på människospår. Varje gran ska tittas under (och man ska även ta en kik mot toppen), varje trumma ska genomlysas, varje vatten undersökas på vakar. Jag visste att helikoptern dagen innan hade genomsökt vårt område med värmekamera, och min enkla logik sa mig att om vi i min skallgångskedja skulle hitta honom så skulle det inte bli ett lyckligt slut på den här historien.

Vad tänkte jag på då? Såklart tänkte jag på mannen som, om han var i livet, måste frysa något alldeles hemskt. Att han måste känna sig så fruktansvärt ensam och bortglömd och förmodligen rädd. Hade han brutit sig? Hade han ont? Vi ropade ingenting, men inuti mitt huvud kallade jag på honom. Inte för att jag egentligen trodde att det skulle hjälpa, men ändå.

Jag tänkte även på utsattheten. Om man letar efter en människa som inte kan meddela sig, antingen på grund av funktionsnedsättning eller medvetslöshet så är världen väldigt stor och antalet granar ohyggligt många. Min skallgångskedja täckte av ett hundra meter brett bälte i ungefär 3,5 kilometer. Det är så lite i sammanhanget!

Självklart tänkte jag också på mina barn, framför allt på Amanda. Om hon försvann skulle det inte behöva gå många timmar innan läget skulle vara urakut. Åh, då skulle jag verkligen vilja att folk gick man ur huse för att leta! Återigen slog det mig att diabetes typ 1 är en så lurig sjukdom. Man kan vara precis som alla andra, men snabbt kan förhållandena förändras så pass att man inte längre fungerar. Man kan vid låga blodsockervärden bli irrationell och gå åt fel håll och fatta helt fel beslut. Man kan glömma bort att man har druvsocker i fickan, eller till och med komma ihåg det men ändå inte förstå att man måste äta. När jag gick där och letade kom det så nära, skillnaden mellan vanligt liv och katastrof.

Skymningen började komma, och när vi precis bestämt att vi kunde gå någon timme till innan det blev för mörkt, ringde det i patrulledarens telefon. Vi skulle återgå till samlingsplatsen. Då fattade vi ju att han var hittad, men i vilket skick? Jag försökte att inte tänka för mycket på det på vägen tillbaka, spekuleringar leder ingen vart. När vi kom till samlingsplatsen stod helikoptern där och folk rann in från alla håll. Militären började packa ihop och flera polisbilar lämnade platsen. När alla skallgångare avregistrerat sig samlades vi runt en polis som glädjestrålande berättade att den försvunne återfunnits med hjälp av värmekameran. Han hade legat ner, vid liv men kraftigt nedkyld och var nu på väg till sjukhus. Lättnaden var total! Jag känner honom inte, har aldrig ens sett honom, men ändå blev jag så berörd. En spontan applåd utbröt, och jag är rätt säker på att det var fler än jag som fick torka bort några tårar.

Helikoptern lyfte och de vinkade, och vi höll fast mössorna och vinkade i en gemenskap som är svår att beskriva. Aldrig har jag väl varit så glad att se en helikopter som det står Swedish Air Force på. Och jag tänkte att vi måste hjälpas åt. Vi må leva i ett individuellt tidevarv, men vi klarar oss inte utan varandra. Nästa gång kan det vara jag som behöver hjälp, och det kan vara förtvivlat bråttom. Jag blir så tacksam när jag tänker på att Missing People finns där och organiserar oss, och jag hoppas innerligt att alla som kan hjälper till.

 

Ps. Visste du att du kan registrera dig på Missing Peoples hemsida? Då får du ett sms när det är någon aktion i ditt närområde. Jag har registrerat mig nu, men hade jag varit registrerad redan innan hade jag fått information tidigare och kunnat gå skallgång även dagen innan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *