Hem » Diabetikerbarn » God natt, Alfons Åberg

God natt, Alfons Åberg

Jag antar att ni har läst boken om Alfons som inte kan sova? Han får vatten, spiller vatten i sängen, är rädd för lejon i garderoben, kissar en liten, liten droppe (till sist) när pappa hämtat pottan, saknar sin nalle och så vidare ända tills pappa Åberg utmattad somnar på golvet i vardagsrummet. Då är det liksom inte roligt att ropa längre, och strax kommer Alfons till ro och somnar han med.

Det är mycket igenkänning i den där boken. I mitt hem heter inte barnet Alfons, utan Amanda. Men det finns en skillnad, och det är att när Amanda ska sova finns det en faktor till att ta hänsyn till: blodsockret.

kalibreringsdags2
Blodsocker på natten

Det är inte lätt att sova när blodsockret är högt och kroppen pirrar. Det är heller inte särskilt lätt när blodsockret sjunker snabbt och till sist blir för lågt. Dessutom kan man alltid som diabetesbarn hävda sin rätt att ta ett blodsocker, oavsett tid på dygnet eller situation. Vi har som ambition att aldrig säga nej, men ibland är det bara för uppenbart att det är ytterligare ett sätt att dra ut på insomnandet.

Det är svårt att hålla humöret uppe när det är rop nummer femtioelva samma kväll, när man dessutom hört att det har byggts koja för glatta livet av täcke och kudde i sängen och pyjamasen plötsligt sitter på sovkaninen istället för på själva ungen. ”Maaaamma, jag kan inte sova, jag känner mig låg…” Då händer det att jag nekar (om handis säger att allt är grönt) med orden att jag lovar att hålla extra koll. Ibland låter hon sig nöja med det, ibland tjatar hon och ibland blir hon förtvivlad. När jag, som vid det laget är rätt arg och less, till sist tar ett blodis och det varningspiper om blodsockermätaren känner jag mig dum. Dum är inte rätt ord, snarare skyldig och ledsen i en härlig kombination. Varför lyssnade jag inte? Varför bekräftade jag inte hennes signaler? Det är ett av få tillfällen när jag blir arg på diabetesen, arg på den för att den krånglar till så infernaliskt.

ge socker nattetid
Sockerpatrullen

Och så har vi de där kvällarna när tänderna är borstade, pyjamasarna är på och vi ligger och läser. Handis som nyss visade ett jämnt och fint värde dyker plötsligt, och så behövs socker och kanske Extend (bar som håller blodsockret över natten). Då ger vi socker i spruta (dextropur + vatten) eller Wellion (flytande druvsocker med vaniljsmak) för att påverka tänderna så lite som möjligt. Men ändå, det känns såklart inte bra, och tanken kommer alltid om vi inte hade kunnat förutse det och givit socker före tandborstningen istället. Det känns helt galet att ge rent socker till sitt barn direkt efter tandborstningen, men det får man helt enkelt sätta sig över.

Eller när barnen ligger i sina sängar och ska sova och är på väg att komma till ro, och det piper. Då finns inget annat att göra än att blanda en spruta och gå in till Amanda, och hoppas att hon inte går igång med kojbyggande och annat för att hon blir störd i sitt insomnande.

Men det spelar ingen roll hur arg eller ledsen jag blir. Diabetesen förnekar sig icke. Handis och fjärren piper (tack och lov) oavsett hur lämpligt jag tycker att det är. Då kan jag dra iväg en tyst liten svordom över den sjukdom som stör min pedagogiska (?) uppfostran och tvingar mig att skicka dubbla signaler.

sovande_amanda
Sover till sist

2 Responses

  1. Maria A
    | Svara

    Det är inte lika farligt med socker på borstade tänder som socker på oborstade. Man kan skölja efter med litet vatten om ungen ändå är pigg!

    • Anna Sandhammar
      | Svara

      Tack, det är en tröst! Brukar försöka få henne att dricka lite vatten efteråt. Är hon vaken är det inga problem, men när hon sover är hon inte alltid inne på samma linje som vi…

Lämna ett svar till Maria A Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *