Under en och en halv veckas tid har det varit full rulle i Amandas liv. Vi firade midsommar i Skåne med stora delar av släkten, sedan var vi på bröllop och såg ett känslosamt brudpar säga ja. Sedan följde tre glada kusiner och deras pappa med hem till oss. Vi har försökt att pausa henne under tiden i Skåne, men hon vill ju så gärna vara med på allting, så det är svårt. Det blir lite mer hipp som happ med maten när man är många på samma ställe (trots att vi har fått styra), likaså med läggtiderna. Som vanligt påverkar ändrade rutiner blodsockret, och blodsockret påverkar beteendet.
Ales stenar
Dagen efter att kusinerna åkt och endast det vanliga kaoset fanns kvar i huset vet jag inte hur många gånger Hugo och jag tittade på varandra i ren fascination. Amanda, som saknar filter och tar in allt hon ser och hör, betedde sig som en självhoppande guttaperkaboll med teflonyta. Hon var trött, och hennes blodsocker for upp och ner med dubbla pilar. Hon babblade ännu mer än vanligt, hennes fingrar plockade automatiskt med precis allt hon såg och det vi sa till henne gick nog knappt ens igenom hjärnan innan det åkte ut genom andra örat. Hon var över, under och på sidan av stolen samtidigt när vi satt och åt. En mer speedad unge får man leta efter! I de här lägena, när hon är överladdad av intryck, brukar hon även bli arg ofta och plötsligt, men denna dag var vi faktiskt ganska skonade från vulkanutbrott. Det gjorde det lättare för oss att ha oändligt med tålamod med alla idéer.
På söndagen kom vi på grejen: Från klockan halv sju (sovmorgon en söndag? Glöm det!) till klockan 13 satt det ett par hörlurar på Amandas öron. Hon lyssnade på Lasse-Majas detektivbyrå och andra böcker och sa knappt ett ord. Hon fick lyssna medan vi åt till och med. När vi till sist tog av lurarna (böckerna tog slut) var det en annan unge som kom fram. Hon, som inte kan ha egentid även om vi serverar den till henne på silverfat, hade laddat om. Hon kunde ta in det man sa till henne igen, rösten hade hoppat ner några oktaver och decibel och ögonen var lugnare.
Jag älskar böcker (just nu mest på distans), och jag tror bestämt att min dotter är likadan. Jag är glad att vi funnit ett sätt att pausa hennes energi, för allas skull. Då får lillebror en chans att prata lite också, och han kan han med, visar det sig…
Lämna ett svar