Igår hade vi diabetesträff hemma hos oss. Vi var sju familjer med en enda sak gemensamt: barn med diabetes typ 1. Det blev ett härligt, brokigt gäng på 26 personer. Det regnade i början, men trots att det var trångt såklart (vi bor inte i ett slott) kändes det aldrig besvärande. Det är ovanligt att man har 22 i princip främmande personer hemma hos sig utan att det känns det minsta besvärligt!
Alla sju barnen har ungefär samma pump och alla har Dexcom, kontinuerlig blodsockermätare. Det pep två, tre och fyra pip om vartannat, olika vuxna gav olika barn insulin och matade på med socker eller annat när det behövdes. Barnen jämförde pumpväskor och konstaterade glatt att de var många som hade en grå plutt på armen. Men mest var de bara barn, utan en tanke på att de har diabetes. Syskon, med och utan diabetes, studsade studsmatta, åkte traktor och inspekterade nykläckta kycklingar. Vuxna pratade och delade erfarenheter, hjälpte varandra med tekniken, bollade idéer och bara njöt av att vara i sällskap av personer som verkligen förstår hur livet med ett diabetesbarn är.
Jag tror att vi alla hämtar kraft ur de här träffarna. Det är så värdefullt att känna att vi är flera och att vi bryr oss om varandra; vi finns bara ett litet facebook-klick bort. Alla räknar vi kolhydrater, och det var roligt att vi för en gångs skull fick känna oss normala med vårt vägande, räknande och fjärrkontrollstryckande. Och det är ljuvligt skönt att slippa parera för spontant sockerchockande som lätt uppkommer när man umgås med människor som har självreglerande insulin.
Sockerfri prinsesstårta – till alla!
Så känner jag mig tacksam igen, tacksam över att jag har alla dessa fina människor i min omgivning. Utan Amandas diabetes hade våra vägar med största sannolikhet aldrig korsats! Jag är också så tacksam över att dessa sju underbara barn är vid liv, trots att en helt avgörande funktion i deras kroppar är utslagen.
Och idag skiner solen ute och jag känner att jag orkar nattvaka lite till.
Lämna ett svar