Barnen och jag har varit ute och rest. Det har som vanligt varit roligt – och tufft. Vi har varit hos mormor på Gotland, och om man åker från Oskarshamn, som vi gör, innebär det att man inleder sin bortavistelse med att krypa i säng på andra sidan först vid halv två på natten.
Barnen somnade (till sist) i bilen på väg till ”Stora Båten”, men vaknade förstås, som alltid, i den stillastående väntan på att få köra ombord. Vis av tidigare erfarenheter (Amanda kan omöjligen somna när det händer spännande saker runtomkring) hade vi bokat kupé, och lilleman somnade snabbt om, till skillnad från sin syster. Hon var pigg och glad och babblade på om en massa spännande grejer, och så blev hon förstås hungrig. Och sedan steg blodsockret, och steg och steg. Till slut somnade hon, för att vakna en timme senare när det var dags att gå ner till bildäck igen.
Dagen efter var vi förstås alla trötta, och barnen var speedade och högljudda. Vi tänkte ta en tidig kväll. Amanda sov hos mormor. Den nysatta sensorn gäckade oss med ??? och vi fick lägga en del tid på NightScout eftersom mormor inte använt det förut. Den tidiga kvällen försvann i ett nafs.
Nästa kväll hälsade vi på kära vänner, det var ett år sedan vi sist sågs. Vi hade mycket att prata om såklart, och kvällen blev sen för barnen. Amanda, som normalt inte brukar äta efter kvällsmaten, fick kvällsfrukt. Halv nio satt vi i bilen, barnen med pyjamasar på. Och blodsockret steg och steg. Den natten var jag uppe ett antal gånger och korrade.
Nästa kväll somnade barnen i tid, men blodsockret låg högt och jag korrade rejält vid åtta. Och nio. Och tio. Amanda sov hos mormor den natten. Jag hade givit svindlande 1,2 korr-enheter på kort tid, och vi gav sömnen en chans. Klockan tolv ringde mormor; blodsockret hade inte sjunkit trots mina hästdoser. Jag satte en barnvakt på Rasmus som sov hos mig och gick över till andra huset där mormor och Amanda fanns. Jag gjorde i ordning en ny insulinampull och vi plockade fram alla grejer som behövs för ett nålbyte. Tog blodsocker för att utesluta fel. Sensorn sa 16, blodsockret sa 18,4. Ketonvärdet var i alla fall lågt, tack och lov.
Ketonmätare och -stickor.
Amanda sov oroligt och vaknade till, törstig och kissnödig. Hon sa inte ett pip när vi bytte nål, trots den sena timmen och trots det ordentligt höga blodsockret, och jag förlät henne i samma stund de utbrott hon haft dagen innan – maken till duktig unge! Jag kopplade på pumpen, fyllde nålen och gav massa mera korr, och sedan låg jag bredvid en mycket oroligt sovande Amanda ett tag, tills det var dags för mig att gå över till lillbrorsan. Halv två ringde mormor igen. Blodsockret hade visserligen sjunkit en hel del, men Amanda var orolig och ville att jag skulle komma.
Morgon, med lite sovmorgon. Frukost senare än normalt. Blodsockret steg och steg och så var vi där på det eländiga 20-sträcket igen, trots en massa korr. Vi bytte nål igen, bara för säkerhets skull, men den här gången var det nog inte nålen, för det hade börjat sjunka lite precis innan bytet. Men nu ville jag inte ta några risker. Mera korr och höjd bas på en spattig Amanda med fullt pådrag i huvud, armar och ben. Så äntligen 12 och två pilar ner. Eftersom jag klämt i rejält gav jag inget mer innan vi kopplade bort pumpen när hon skulle duscha. En lång stund satt Amanda, för första gången på länge harmonisk, i duschen och grejade. Blodsockret fastnade på 11, och jag borde nog ha kopplat på och givit en dutt till, men jag ville verkligen inte störa henne nu. Så jag lät det bero och löste det när hon var klar.
Efter nybytt nål, den andra på mindre än tolv timmar.
På kvällen åkte vi hem. Två supertrötta barn höll på att krypa ur sina skinn på färjan, men bortsett från ett par kollisioner dem emellan gick det bra. Klockan åtta satt de tandborstade och pyjamasklädda fastspända i bilen och snart fick vi köra av. Rasmus somnade någon mil från Oskarshamn, men den tröttaste av de trötta höll i. Med tanke på hur det blivit tidigare kvällar hade jag höjt basen nu när jag visste att det skulle bli lite sent. Alla som tror att det var en bra idé räcker upp handen! Sorry, ni (och jag) hade fel. I Hultsfred fick jag stanna bilen, ge socker och stänga av bashöjningen. 45 minuter hemifrån somnade Amanda, till sist. En kvart senare vaknade Rasmus, otröstlig. Efter 30 minuters konsert var vi hemma, och Hugo mötte i dörren och tog hand om ett ledset barn medan jag bar in det andra, nu också vaken och ledsen. (Och så undrar folk varför vi tar tåget överallt när vi kan!!)
Sista rycket innan det var dags att gå ner till bildäck.
Vid tolv pep handis, och Hugo fick rycka ut och ge socker. Sedan sov vi alla som stenar tills brandvarnaren tyckte att det var dags för en rejäl påminnelse om batteribyte. Är det inte det ena som larmar är det det andra… 🙂
Det borde vara så enkelt: Man är vaken lite längre, äter lite extra på kvällen, sover lite längre på morgonen. Men nej, hela tillvaron sätts ur spel när man inte har kroppseget insulin. Att agera extern bukspottkörtel är fasen inte enkelt, och med ändrade rutiner är det snudd på omöjligt. Stackars Amanda, vilken blodsockerresa det blev.
Lämna ett svar