Hugo och Rasmus hade redan gått ut till bilen, och Amanda stod i dörren med jacka och mössa på. ”Mamma, det gör ont i nålen när jag trycker på den eller när jag tar långa steg.”. Vi bytte nål igår kväll, och då klagade hon också lite på att det gjorde ont. Men ibland gör det ont i början, och sedan ger det med sig. Hon sa inget mer under kvällen, så vi gjorde aldrig något åt den. Men jag kan ju inte skicka iväg ungen till dagis med en nål som gör ont, så efter en mycket kort förhandling i huvudet gick jag efter grejer: spritservett, nål och sättare.
Jacka och mössa fortfarande på, ner med byxorna över rumpan. Samtidigt som Amanda tog bort den gamla nålen, spritade jag nya stickstället och lyckades leta reda på den enda filmsnutt jag har på min telefon just nu; en rafflande film där Rasmus kastar upp ved på en vedtrave som är fyra gånger så hög som han själv. Hon nöjde sig med den, och jag satte nya nålen, tog bort införarnålen, kopplade fast slangen och drog upp byxorna. ”Det där gjorde mycket mindre ont än igår!” var Amandas enda kommentar. Fantastiska unge.
Nålen är aningen sned och kanske är det förklaringen. Eller så råkade vi träffa en nerv.
Jag ringde Hugo och berättade att vi bytt nål och bad honom fylla den med insulin. Han hade redan tagit med sig Pettssonpåsen* ut till bilen, och i den låg fjärrkontrollen till pumpen. Jag påminde honom också om att ge insulin för 20 kolisar i förväg eftersom det är risgrynsgröt på dagis idag. I vanliga fall ger vi för 15. Lätt att glömma, särskilt för honom eftersom det oftast är jag som lämnar.
Amanda sprang iväg, glad i hågen, och jag gick in för att ta reda på skräpet. Lite förundrad över vardagens oförutsägbarhet, men än mer förundrad över att Amanda är så världsbäst på att byta nål.
Morgonens skörd av skräp bland ägg och tomatplantor.
* Pettssonpåsen är en tygpåse som alltid följer Amanda. Där finns fjärrkontroll, blodsockertagargrejer, listor och druvsocker.
Lämna ett svar