Hugo sover borta i jobbet några nätter nu och då, och då får jag smaka på livet som ensamstående småbarnsdiabetesmamma. Tack och lov med den stora fördelen att jag vet att det bara är ytterst tillfälligt! Igår var det en sådan kväll när Hugo sov borta, och jag satt i soffan med en filt över axlarna, brasan tänd och njöt av lugnet sedan barnen somnat. Köket var i ordning, tvätten hängd, djuren hade fått sitt och jag tittade på ett program på datorn. Det var lite hackigt, programmet. Det berodde inte på bredbandet utan på att jag med jämna mellanrum måste springa till sovrummet och kolla om handis visade jämnt, så att jag äntligen kunde kalibrera in kvällsvärdet.
I förrgår gjorde jag en stor bassänkning över halva dygnet eftersom vi tyckt att värdena legat mer pressat sedan våren kom hit till trakten. Studsmattan gör sitt till, liksom att det är så mycket lättare att springa ut nu jämfört med när det ska krånglas på overaller, mössor och vantar. Så nu väntar några spännande dagar. Tog jag i för mycket? Behöver vi sänka mer? Sänkte jag fel tider? Tänk om jag lyckas på första försöket! Då ska jag köpa några Trisslotter…
Så var det då jämnt, och jag hade tur: Amanda låg vänd åt mitt håll, sov stenhårt och märkte inte när jag tog blodprov. (Vem kom för övrigt på den geniala idén med en våningssäng där diabetesbarnet ligger längst upp?) Kalibrerade in 6.4, kändes som ett bra ingångsvärde.
Redo för blodsockertagning…
…på en stilla hand
Kalibreringsvärdet matas in
Den stora nackdelen med att vara ensam hemma är förstås att alla utryckningar ofrånkomligt är mina. Den banala fördelen är att jag kan ha handis liggande på Hugos halva i sängen. Då har den nämligen kontakt med Amandas sensor, och jag slipper gå upp för att kika på den när den piper. I normala fall har vi den på en pall i fotänden av sängen. Man får vara glad för det lilla.
Istället för Hugo
Pausade datorn – igen. Visst var det något som lät? Pip, pip, pip, pip. Sockerdags. Och så hade lillebror kissat i sängen. Mitt fel, jag borde ha tagit upp och kissat honom tidigare. Amanda slurpade i sig sockret utan ett pip, och Rasmus blev rengjord utan ett pip. Jag är tacksam över mina tåliga barn.
Sockerpatrullen – alltid redo
Halva natten pep handis (trots sänkt bas + tillfälligt sänkt bas = flerdubbelt sänkt bas) och tre gånger larmade Rasmus för avtrillat täcke och borttappad Kackla. Känner mig ändå förvånansvärt fräsch på morgonen. Och så vet jag ju, att inatt är vi två väktare igen, då är det lätt att stå ut.
Lämna ett svar