De flesta diabetesbarn har ett eller flera syskon. Några har till och med syskon med diabetes, vilket jag kan tänka mig är en lika stor sorg för föräldrarna som det kan vara ett stöd för syskonen. Tänk att ha någon i sin omedelbara närhet som förstår – alltså på riktigt förstår – hur det är!
Men, trots allt har de flesta syskon inte diabetes typ 1. Själva alltså, för det råder ingen som helst tvekan om att deras liv påverkas av sjukdomen. Som syskon till en etta får man helt enkelt finna sig i att man i alla lägen riskerar att komma i andra hand. Jag har läst fantastiska historier om barn som hållit huvudet kallt när deras syskon fått blodsockerfall och kramp. För en oinsatt låter det kanske inte så märkvärdigt, men en person som krampar skriker som ett djur, kan tugga fradga och till och med sluta andas. Kroppen rycker och förvrids. Man kan få panik för mindre!
Det är viktigt att vi tänker på de friska syskonen. Det är så lätt att barnet med D1 får ta för mycket plats. Diabetes TAR mycket plats, och det kan man inte kompromissa med, men man kan kompensera på andra sätt. Ett sätt är att aktivt planera in ensamtid med det friska barnet. Det behöver inte vara så långa stunder ens, men det ska vara tid där barnet får 100 % fokus.
Det friska barnet vet inte hur det känns att vara nåldyna, inte heller hur obehagligt det kan vara med låga och höga värden. Det vet inte hur det är att vara så ofri som våra D1-barn faktiskt är jämfört med andra barn i samma ålder. Kanske ser man bara att D1-barnet får socker nu och då, att hen får mycket uppmärksamhet och att föräldrarna ständigt har koll och bryr sig? Jag tror att de flesta syskon som uppnått en viss ålder någon gång gråtande har sagt att de också vill ha diabetes typ 1. Då är det en varningssignal till oss föräldrar att vi måste tänka till.
Rasmus är bara tre år så han har ännu inte börjat fundera i de här banorna, inte vad vi vet i alla fall. Ibland vill han också ha socker när Amanda får det, men han blir nöjd när han istället får vara budbärare och ge sockret till henne. Han vill ”ta blodis” precis som syrran, och oftast tar vi bara på låtsas på honom, men när vi festar till det och tar på riktigt blir han jätteglad: ”Det kommer blod, det kommer blod!”
Precis som Amanda så vet han inget annat. Detta är hans verklighet och han är född in i det. Som jag berättat om tidigare har jag lämnat honom spritt språngande naken i händerna på främlingar på bvc när Amanda fick en dunderkänning. Han har fått stå ut med fulladdade blöjor för att Amandas diabetes måste gå före. Som bebis fick han ibland ligga och skrika efter mat för att jag bara var tvungen att ge Amanda hennes mat först. Hur bra man än planerar kommer barnet utan D1 att få stå tillbaka då och då.
Jag tror ju att det mesta går att vända till något positivt när man måste. Självklart skulle jag helst av allt vilja se Amanda frisk och därmed också låta Rasmus få mer tid i rampljuset, men jag kan ju inte det. Det enda vi kan göra är att försöka se båda barnen och deras olika behov. Och jag ser att båda barnen faktiskt också växer av det här.
Att jag är omåttligt stolt över Amanda har nog inte gått någon läsare förbi, men jag är såklart även sprickfärdigt stolt över Rasmus!
Älskade Rasmus som kommer och säger till att det piper om Amanda när vi inte hör det. Älskade Rasmus som är så sävlig och tålmodig, som kan promenera hur långt som helst utan att gnälla det minsta, som är intresserad av allt smått han ser oavsett om det är en myra, en sten eller ett litet, litet skräp. Ordningsamma Rasmus som hänger upp handduken igen om den ramlar ner när han torkar händerna. Rasmus som plötsligt kan bli så arg, men som efter en stunds ilska kommer travandes och ger en de gosigaste kramar man kan tänka sig. (Jag älskar hans kramar, och jag brukar passa på att tjuvsnusa lite i hans hår, för att liksom konservera en del av hans ljuvliga treåriga jag. Jag hoppas att jag kan plocka fram det sedan när han är en trulig tonåring som inte är lika frikostig med kramarna.)
Vi måste påminna oss själva att ge tid även till det barn som kräver mindre. Vi måste orka räcka till, även för dem.
Ps. Jag kan tänka mig att detta kan bli en oöverstiglig utmaning för en ensamstående förälder utan möjlighet till barnvakt. Kanske kan man passa på när D1-barnet sover? Eller hämta den ena lite tidigare på förskolan? Eller, om man har barnvakt, lämna bort D1-barnet, om så bara några timmar, då och då. Men jag vill inte på något sätt skuldbelägga den som inte kan. Ni har nog ändå.
Lämna ett svar