Det är speciellt att vara diabetesförälder. Hittills har det varit som att ha ett spädbarn i fem år (ett år med ett faktiskt spädbarn + fyra år med diabetes). Man orkar med amning, blöjbyten och rumpbumpningar på natten för att man vet att det är en begränsad tid. Sedan tittar man tillbaka på den tiden och undrar: Hur i all världen orkade jag?? Jag tror att jag kommer att tänka likadant om det här. Hur orkade vi? Hur var det möjligt att alltid vara så på tå?
Jag ser mig själv i spegeln och ser en medelålders person med rynkor runt ögonen och mörka ringar under dem. Jag undrar när det blev så här? Visserligen känns den fågelfria studenttiden långt borta, men jag har ändå inte riktigt hängt med på tidsrushen från då till nu. Vad hör till åldern, och vad beror på sömnbrist?
Så länge jag är i farten går det bra, men så fort jag sätter mig ner och slappnar av det minsta går luften ur mig. Kommer jag någonsin att vakna utvilad igen? Jag får ju helt barnfria nätter ibland, men efter dem är jag ofta ännu tröttare. Jag har tidigare jämfört fenomenet med en hink med hål i. Hur mycket sömn man än öser i så blir den ändå aldrig full. Och när det varit en lite lugnare period och man känner att huvudet fungerar lite bättre ett tag, så räcker det med en enda natt med 5-6 utryckningar för att man ska kastas ner på botten igen.
Marginalerna är så små. En morgon i vintras frågade en dagisfröken som såg mina röda ögon hur det var, och det räckte för att jag skulle börja storgråta. Jag var så trött, så slutkörd, så bottenlöst färdig och morgonen hemma hade varit ett enda stort misslyckande. Mitt tålamod var katastrofalt och Amanda provocerade och satte sig på tvären. Det bara smällde till i huvudet på mig, och jag blev så arg att jag grät och skakade samtidigt. Och sedan kom förstås ångern och skammen. Varför skrek jag? Varför betedde jag mig som en treåring (max)? Vad är jag för en förebild egentligen?
Det finns sannerligen stunder i livet som jag inte är stolt över. Samtidigt säger precis alla jag känner som haft struliga nätter av någon anledning, att sömnbrist är tärande. Det äter upp en inifrån. Man hittar ett sätt att förhålla sig ändå. Vi är en fungerande familj trots allt och vi orkar oftast mer än absoluta minimum. Men mitt minne är ganska dåligt och när jag är extra trött tappar jag bort ord och röda trådar. Jag tänker att den tiden kommer när jag kan fokusera bättre. En vacker dag orkar jag nog läsa den där boken på engelska, då klarar jag förhoppningsvis att hänga med bland världsnyheterna, då kanske jag till och med fixar enkel huvudräkning igen. Kanske kommer jag rent av att komma ihåg vad någon sagt till mig längre tid än den närmaste minuten.
Mitt största problem just nu är träningen. Tränar man mår man bra på alla sätt, men för att orka träna måste man ha en viss energi. Jag tillhör inte den lyckliga (men troligen ganska begränsade) skara som längtar efter att höra löparskorna dunka mot grusvägen. Jag måste tvinga mig ut och känner först efteråt att det var värt det. Huvudet vet att jag verkligen behöver komma igång. Jag har därför, efter en lång tids vånda, gjort ett enkelt träningsschema för de kommande fem veckorna. Ambitionen är ingen mara precis, ambitionen är att orka lite bättre, känna mig lite starkare. Jag tror det går nu, när det blir ljusare, när Amanda (tillfälligt?) kommit ur en av alla trotsåldrar, när fåglarna börjat kvittra igen.
Jag ser ljuset.
Malin
Det här kunde ju varit skrivet av mej. Känner igen mig i allt.
Caisa pollack
Du skriver så bra!! Älskar att läsa det. Men det är också sorgligt att känna igen sig så.. vi kämpar vidare
Anna Sandhammar
Tack snälla! Ja, vi kämpar vidare.
Sabina
Så bra skrivet! Beskriver allt jag känner och lite till?
Malin
På pricken. Gråtert och känner igen mig. Att skriva ger också kraft. ❤️
Anna Sandhammar
Det är sant, det ger kraft. Och det ger kraft också att veta att man inte är helt ensam om detta i världen.
Maritha
Så fint skrivet. Sonen har bara haft diabetes 3 veckor men tröttheten och det svarta under ögonen kan bara tänka mig hur det blir ju längre tiden går.
Anna Sandhammar
Ja, på ett sätt. Samtidigt är du nu inne i den karusell som snurrar overkligt snabbt och där du fortfarande har kopiöst mycket att lära dig. Det är mycket som ändå blir självklart efter ett tag. Kram till dig, jag hoppas att det går bra för både sonen och alla som är runtomkring honom!
Andrea Reich
Låter nog dumt! Men det känns så skönt att veta att man inte är ensam, att det finns fler som känner likadant. Känner den där hopplösa vanmakten, men att det finns bara ett alternativ, bita ihop och fortsätta! Fler som känner hur hjärnan är fylld med tankar som är som såpbubblor, när de spricker är de borta och man försöker förtvivlat komma på vad de handlade om. Tack för dina ord! De ger styrka i vår surrealistiska verklighet! <3
Anna Sandhammar
Jag tror att det är ett sätt att hålla sig kvar i verkligheten, att förstå att man inte är ensam. Det blir också lite lättare att förlåta sig själv då. Tack för din kommentar!
Linda
Ja jisses vad vi d1 föräldrar kämpar. Dag som natt! Känner precis som du skriver. Kommer jag någonsin vara utvilad igen? I detta huset är vi aldrig fria från diabetes. Inte för en endaste natt. ?
Kämpa på, ingen här är ensam, vi har varandra ❤️
Anna Sandhammar
<3
Åsa S
Ibland tänker jag att jag skulle blogga. Sen läser jag dig och tänker att nej, det behöver jag inte. Du skriver redan så ofta vad jag känner och tänker. All kärlek och pepp till er familj. Vi orkar så länge vi orkar.
Anna Sandhammar
<3 Tack, det värmde verkligen!
Siw
Kan uppleva känslan igen när jag läser det Du skrivit, även att det är 19 år sedan min dotter var 5 år. Ett blodsocker som pendlar mellan 1.2 och 22 och gör så fortfarande, fast man gjort allt enligt konstens alla regler. Känslan av oro finns fortfarande kvar även om hon inte bor hemma längre. Kämpa på och tänker på Er.