Tidigt på morgonen för tre år sedan satt vi i bilen. I baksätet satt Amanda och babblade oavbrutet. Hugo körde och försökte förklara för henne varför jag inte svarade på hennes frågor och prat. I passagerarsätet satt jag, extremt fokuserad, och tog emot värk efter värk, med extravärkar för varje gupp som tjällossningen orsakat (till antalet oräkneliga).
När det var dags att åka in satt jag på en pall i hallen medan Hugo plockade ihop det sista och tog hand om Amanda. Väskan till förlossningen skulle med, liksom Amandas diabetesväska med extra allt. Det mesta var förberett, men det finns alltid sista minuten-grejer som absolut inte får glömmas. Han ringde och väckte farmor och hon lovade att möta oss vid sjukhuset i Eksjö.
Vid sjukhuset lämnade Hugo över bilen med Amanda i och gav insulin-instruktioner till farmor medan jag gick in. Jag var tvungen att fokusera och kunde inte prata, ville bara vara ifred. Hugo kom ifatt mig, och jag vet inte hur många gånger vi fick stanna, och andas, andas, innan vi var framme och ringde på klockan.
Rasmus föddes strax efter åtta, med segerhuva på huvudet.
Barnvakt är ett gissel för föräldrar till barn med diabetes, särskilt när barnen är så små att de inte kan ta något eget ansvar alls. Det är ofta ytterst få som kan hjälpa till. Det är problematiskt i vanliga fall, men det ställs på sin spets när barnen ska få syskon. Jag vet att det förekommit att diabetesbarnet har fått följa med till förlossningen eftersom det inte finns någon som kan ta hand om det.
Vi har två barnvakter som kan ta hand om Amanda, och det är farmor och mormor. Mormor bor på Gotland och vi i Östergötland, så hon var mer långsiktigt inplanerad att komma och hjälpa till en vecka när barnet väl var fött. Farmor, som bor i Eksjö, var den som fick dygnet runt-jouren. I typ tre veckor… Hon höll sig i närområdet eller meddelade oss när hon var borta, men hon åkte aldrig långt.
Idag fyller Rasmus alltså tre år. Rasmus, vårt andra barn som på ungefär alla sätt är raka motsatsen till sin storasyster. Där hon hade rivit upp alla paket på nolltid i morse, fick vi nästan tjata på honom för att han skulle öppna. Han öppnade ett, det andra fick vi spara till i eftermiddag. Rasmus, så lugn och eftertänksam, ordningsam och harmonisk.
Älskade Rasmus, som i hela sitt liv fått komma i andrahand. Inga bajsblöjor, ingen hunger kan vara viktigare än att häva ett lågt blodsocker. På bvc har jag en gång lämnat honom naken i händerna på främmande människor när Amanda fick tidernas känning och somnade i mitt knä. Det var före cgm:en. Hade vi haft den då hade hon sluppit den käftsmäll som hon fick för att jag gav för mycket insulin till lunchen. Och Rasmus hade inte blivit lämnad hos främmande människor.
Till och med idag fick födelsedagen ta ett steg tillbaka: sensorn visade ??? och vi fick klämma in ett byte mellan paket och dagislämning.
Grattis i alla fall, fina Rasmus! Jag är så glad att du finns hos oss!
Lämna ett svar