Idag har jag varit hemma med en snorig tjej som haft feber under natten. Hon har dock sovit ganska gott, och trots mörka ringar under ögonen och ovanlig frusenhet var hon ändå stillsamt pigg. Efter lite velande bestämde jag mig för att lillebror fick gå på dagis som vanligt. Jag försöker att inte ha dåligt samvete över det (för så gör väl inte en god mor?), och så här i efterhand kan jag ändå konstatera att det var ett lyckat drag. Vi åt frukost alla tre tillsammans, och sedan skjutsade vi iväg brorsan.
När vi kom hem tittade vi på film, Amanda och jag. Otroligt mysigt med ett kvicksilver som för en gångs skull satt helt stilla i mitt knä! I slutet på filmen bytte vi nål. Eftersom hon har en infektion i kroppen åker värdena jojo, även om det mest är uppåt, och när jag satte nålen så gjorde det ont på henne. Blodsockret låg högt och jag har av andra diabetiker fått veta att det gör mer ont att sätta nålar då.
Efter filmen utspelade sig en timmes lång lek:
”Mamma, vi leker att du är unge och att du har diabetes!” Vem kan säga nej till något sådant? När vi rotade igenom diabetestillbehörsskåpet för ett tag sedan hittade vi två nålar som passerat sista förbrukningsdatum. Vi sparade dem just för sådana här tillfällen, så nu plockade jag fram spritservett, sättare och nål. Jag låtsades sjåpa mig och frågade om det inte gjorde ont. ”Neejdå unge, det gör inte ont – det går jättebra ska du se!” Amanda gjorde alla steg även om jag var med och bevakade. Det är ändå en 6 mm lång nål som kan skjuta iväg, och den vill man inte ha var som helst… Hon satte den på min mage och jag sa sedan efteråt att det gick bra och inte gjorde ont.
Sedan följde en rollek där hon frågade mig saker, precis som vi frågar henne.
A: ”Känner du dig trött, unge?”
Jag: ”Borde jag det?”
A: ”Ja, handis säger att du är lite låg.”
Jag: ”Ojdå, vad ska vi göra då?”
A: ”Du ska få socker av mig. Men du får bara en, för det är den runda, som är lite större.”
Jag: ”Okej, tack.” *Får låtsassocker som jag stoppar i munnen*
A: ”Du måste tugga på den så att den går ut i blodet! Du får tugga på halva och suga på halva.”
Jag: ”Okej då.”
A: ”Känns det bättre nu, unge?”
Och så vidare. Äggklockan fick tjänstgöra som handis, och när den pep var vi tvungna att göra någon åtgärd. Jag blev hög och fick insulin (jodå, hon har även tillverkat en pump åt mig), och jag fick veta att jag måste börja äta nu, för annars kommer jag snart att inte må bra.
Här är min pump
I och med den här leken fick jag reda på lite mer hur Amanda upplever sin diabetes. Jag kunde också skjuta in lite frågor om hur saker och ting känns; hon svarade av bara farten eftersom hon var mitt uppe i en lek. Hade inte Rasmus varit på dagis hade inte den här möjligheten uppstått på samma sätt, för då hade det varit rusch mest hela tiden. Inte för att Rasmus är så vild precis, men de där två tillsammans kan hålla en konstant sysselsatt, utan några som helst problem.
Lek är fantastiskt, och jag vet att det finns väldigt många terapeutiska gosedjur därute som fått nålar och pumpar och som tagit sprutor. Idag kände jag mig lite som ett sådant terapeutiskt gosedjur, och det var en fin känsla.
Ps. Nej, jag brukar inte kalla henne unge på det där viset… Hon säger ofta så, jag vet faktiskt inte var det kommer ifrån.
Lämna ett svar