» » Lancett på rymmen och hårda ord

Lancett på rymmen och hårda ord

Vi har firat nyår i Östersund. Morgonen efter vår hemkomst när Hugo skulle kalibrera in blodsockervärdet i handis frågade han mig var fingerprickaren var. Eeeeh, sist jag hade den var kvällen före, när jag kalibrerade in kvällsvärdet. Då satt vi fortfarande på tåget söderut, och jag minns att jag hade många saker i knäet när jag gjorde det. Den måste ha ramlat ner på golvet, och jag såg den uppenbarligen inte trots att jag i vanlig ordning kollade efter ivägsprungna saker under stolarna innan vi klev av. Jag är ganska säker på att jag inte hann tömma den, så alltså ligger det en laddad fingerprickare på ett tåggolv någonstans. Förhoppningsvis har någon hittat den och plockat bort den. Jag får lite magknip när jag tänker på att hatten lätt åker av och att den sylvassa lancetten då är oskyddad. Men, jag kan inget göra åt det, så jag får försöka släppa det.

Kylan medför lite mer att tänka på för diabetikerna. Under vårt blodsockerhöga nyår var vi förstås ute ibland, och en gång när Hugo skulle ge mer insulin stod det så här på mätaren:

kall_matare

Extra noga måste vi också vara med att skydda insulinet. Det krävs inte många sekunder för att göra det helt verkningslöst om slangen hänger utanför i minus elva. På vägen hem hade jag reservinsulinet innanför byxlinningen för att skydda det från kylan till och från tåget. Om jag någon gång får ett jobb hos det företag som förpackar insulinampullerna ska jag se till att hörnen till den stanioltäckta hårdplasten blir rundade…

vassa_kanter

Nu till en helt annan sak. Det har hänt igen, det som händer ungefär en gång per år i facebookgrupperna för diabetesföräldrar: Någon provocerar onödigt mycket och folk går igång, och så blir det pajkastning och oschyssta kommentarer. Det går helt överstyr. Det är alltid trist när det händer, och första gången blev jag ganska chockad. Nu tar jag det med jämnmod, även om jag fortfarande tycker att det är tråkigt. Det här är min analys av varför det händer:

Det enda vi har gemensamt är att vi själva har, eller har barn eller anhöriga med diabetes, oftast typ 1. Några har levt med sjukdomen i en vecka, andra i femtio år och vi andra under olika lång tid däremellan. Några är nervösa och rädda, andra är coola. Ibland glöms det bort att sjukdomen har lika många ansikten som den har bärare och att det är skillnad på små barn, mellanstora barn, tonåringar och vuxna. Ibland saknas ödmjukheten att alla, utan undantag alla, gör så gott de kan för att tackla sjukdomen, men att vi av hundra skäl lyckas olika bra. En del har känslorna utanpå kroppen just nu (det har man helt enkelt i perioder när det känns jobbigt), och tar allting personligt istället för att bara låta bli att läsa det som provocerar.

Den enorma tröttheten, känslan av att känna sig påhoppad trots att man tycker att man gör det allra bästa för sitt barn och bristen på ödmjukhet från flera håll (vi är ju alla våra egna experter, men inte andras) gör att någon går över gränsen för hur man bör uttrycka sig, och sedan är det igång. När det spårat ur för mycket tas allting bort och en ny ödmjukhet infinner sig. Folk blir mer varsamma med hur de uttrycker sig. Det goda med grupperna lyfts fram. Vi har fått en påminnelse om varför vi finns där för varandra. Så tickar det på som vanligt tills det händer igen. Kanske är det på något vis självsanerande med den här cykeln.

vinter

I alla fall blev jag hjärtinnerligt glad när det strax efter kalabaliken kom upp ett inlägg om en sensorefterlysning i Göteborg. Ett barn hade tappat sin sensor på en match på en cup långt hemifrån och hen hade missat att packa en extra. Genast kom det flera kommentarer från folk som bor i närheten, och en timme (!) efter inlägget hade någon åkt med en sensor till cupen. Jag blir alldeles tårögd av att veta att vi ställer upp för varandra när det behövs. Det är fantastiskt, och det är sådant vi ska fokusera på!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *