Min telefon följer mig vart jag går, i alla fall om Amanda inte är med mig eller Hugo. Dagis ringde, och eftersom jag har hyfs nog att inte svara i telefon när jag ”pudrar näsan” (vilket utomordentligt fånigt uttryck det är förresten) hann jag inte svara. Jag ringde tillbaka direkt, men fick först upptaget-ton. Ringer de Hugo? Är det bråttom? Sedan svarade de. De hade nyss pratat med Hugo, men han var ju 1,5 timme bort. Amanda hade även hon varit på toaletten visade det sig, och när hon drog upp byxorna åkte nålen loss. Det är mitt fel att det hände, för jag råkade sätta nålen uppochner igår när vi bytte. Slangen gick alltså neråt istället för uppåt, och då är det mycket lättare att den fastnar i. Nu satt hon och åt lunch, julbord, helt utan insulin.
Jag kastade mig iväg på stört och medan jag åkte ringde jag Hugo och sa att jag var på väg. 14 minuter senare var jag på plats. Jag tog Amanda åt sidan, och resurserna fick se hur det går till att sätta en ny nål. Amanda själv var lika cool som vanligt, och det gick hur bra som helst.
Sedan blev jag bjuden på julbord, de hade en massa mat över. Inget ont som inte har något gott med sig!
Leg. diabetesförälder, nöjd efter väl slutförd utryckning. (Hoppas ni ser att det är en scouthälsning och inget annat…)
Lämna ett svar