Under vår resa norrut skedde något nytt. Amanda blev arg och oresonlig. Eller ja, det har hon förstås blivit oräkneligt antal gånger tidigare, maken till unge med stark vilja, men den här gången såg vi ett samband som inte funnits där tidigare: Lågt blodsocker.
Första gången var vi på café. Vi hade nyss träffat alla kusinerna som kommit hem från skolan och allt borde bara vara kul. Amanda hade legat rejält högt efter lunch och nu var det mellistid. Jag ville att hon skulle äta färdigt mackan först innan hon högg in på kakorna, men det ville inte hon. Hon skrek och var helt oemottaglig för det jag sa, så jag bar iväg henne från bordet. Jag nådde inte fram, så till sist sa jag till henne att jag kommer att ta henne från caféet och gå hem om hon inte skärper sig. Det tog sig uppenbarligen igenom dimmorna, för till sist fick vi till någon slags bräcklig vapenvila. När vi kom tillbaka till bordet hörde jag de alltför välbekanta fyra pipen från handis som låg kvar i min jackficka. Låg alltså, och fort hade det gått. I med socker. I samma ögonblick kom pappa Hugo till caféet och hon kunde söka tröst i hans famn. (Och där stod jag och kämpade med samvetet – igen.)
Andra gången var dagen efter, återigen vid mellistid. Vi var på en lekplats och när Hugo bjöd till macka blev Amanda tvärarg för att hon trodde att hon inte skulle få salami på sin. Hon hörde inte ens att Hugo direkt berättade att det faktiskt var salami på hennes macka. Det blev en totalkrasch, men som tur var hade hon fått socker innan som långsamt rann ut i blodet. Till slut såg jag att de kramades och sedan kom de bort till oss för att äta salamimacka.
Tredje gången det hände började vi ana ett mönster. Jag gav henne socker och lät henne bara vara. Tog ingen strid alls. Då gick det över ganska fort.
Det gäller att vara rapp som diabetesförälder. När barnet blir argt, ledset eller beter sig märkligt är steg ett att kolla blodsocker. Steg två är att agera rätt utifrån vad blodsockret säger. Det är inte alltid så lätt, för ibland rinner det över även för föräldern. Att då först kolla blodsockret och sedan förhålla sig till det när man själv är provocerad är en utmaning. Kanske tänker man inte ens på att kolla.
Det vore enkelt om man visste att ett utbrott alltid berodde på blodsockret, men vår Amanda kan bete sig precis likadant även med ett perfekt blodsocker. Då blir det en uppfostringsfråga istället för en medicinsk fråga. För oss hjälper det mycket att vi idag med en knapptryckning kan se hur blodsockret ligger. Innan var vi tvungna att fånga in en vrålarg Amanda och tvångsta ett blodsocker på henne. Inte jättepopulärt och inte ett dugg kul, det kan jag intyga. Jag har gjort det alltför många gånger.
Sedan har vi det där med hur våra barn får bete sig i det offentliga rummet. Vi försöker hålla hyfsat pli på barnen oavsett blodsocker, men ibland går det inte. Då skulle jag vilja ha en liten skylt där det står:
Lämna ett svar