Lite extra packning

Har man en utspridd familj, då får man röra på sig om man ska träffa dem med jämna mellanrum. Vi bor i södra halvan av landet och jag har syskon bland annat i Umeå och Luleå, så nu har vi varit bortresta i sex dagar för att hälsa på dem. Vi har tillbringat betydligt mer än ett dygn på tåg för att ta oss upp och ner. Känns lite som att vara ute och backpacka! 🙂

Kul att klättra på nattåg!

Vi har en egen väska till diabetesgrejerna när vi reser så här. Väskan är märkt med ett tydligt rött kors och har telefonnumren till både mig och Hugo på framsidan. Ingen får tro att det är en väska med värdesaker och sno den, för då får vi så stora problem att läget på en gång blir akut. (De gånger vi rest utomlands har vi spridit ut alla grejerna i olika väskor så att vi i princip inte kan bli helt strandsatta pga stöld.)

För denna vecka hade vi packat:

• Resevåg
• 5 nålar
• 1 sättare (som man skjuter in nålen med)
• 2 extra sensorer
• Spritservietter
• 2 insulinampuller (som förvaras svalt i en speciell kylpåse)
• 5 insulinbehållare (till pumpen)
• Ketonmätare och –stickor (om Amanda skulle kräkas eller ha högt bs under lång tid)
• Nattkitet (spruta utan kanyl, Dextropur (druvsockerpulver), mugg och pannlampa)
• En extra burk med blodsockerstickor (50 st)
• Extra lancetter (som sticker hål i skinnet)
• Extra fingerprickare
• Extra blodsockermätare (om vår tappra fjärr skulle ge upp)
• Extra batterier till pumpen och fjärren
• Insulinpenna (om pumpen går sönder)
• Två paket extra druvsocker (hade vi inte vetat att vi lätt kunde köpa mer hade vi haft med oss minst det dubbla)
• Flytande Ipren (Alvedon påverkar cgm-mätningen)
• Laddare till handis
• Nightscout-kitet (som gör att vi kan följa Amandas blodsocker på distans och inte måste springa och kolla hela tiden)
• Våtservietter (om vi behöver tvätta av händerna inför ett bs-test och inte har vatten i närheten)

Dessutom hade vi med oss sockerfria kakor och dito godis samt Sukrin och Steviadroppar för att kunna baka till Amanda om (när) det blir fika. Och så Rutan förstås! Rutan är alltid med Amanda så snart hon lämnar huset.

Rutan var från början en rutig liten tygpåse som rymde fjärrkontroll, papper, blodsockertagargrejer och druvsocker. På insidan satt en liten rutig påse med plats för ”badmössor” (som man sätter över nålen när man kopplat bort pumpen vid dusch och bad). Ruta nummer två blev en Pippipåse (Amanda fick själv välja tyg) och nu är vi inne på Ruta nummer 3, som är har Pettsonmotiv. Det enda gemensamma Pettsonpåsen har med Ursprungsrutan är namnet, och den lilla innerpåsen som knappt slits och därför fortfarande är densamma.

Förutom ovanstående hade vi också med oss extra mat och frukt. Allt för att klara en eventuell försening. Jag har skrivit det många gånger förr: Man kan göra det mesta även med ett litet diabetesbarn i familjen, men det kräver noggrannhet och hängslen och livrem. Om man är förberedd för alla eventualiteter behöver man i princip inte oroa sig om något inte går som man tänkt sig. Bara det är värt att släpa lite extra för.

Diabetesen hindrar oss inte, men vi tar hänsyn till den oavsett vad vi gör. Den är alltid med oss, och eftersom den inte är så värst samarbetsvillig får vi anstränga oss för att vara det desto mer.