Vi har som sagt varit på resande fot ett tag över midsommar, och förutom att träffa kusiner och vänner har Amanda och vi andra även fått uppleva en del äventyr. Ett lite för spännande äventyr blev det när vi redan på tåget upp tappade fjärrkontrollen till pumpen, tillika blodsockermätaren, i golvet. Den blev svart. Mycket har vi med oss, men någon extra blodsockermätare har vi inte tänkt på att vi behöver. Direkt började tankarna snurra. Hur gör vi? Sjukhus? Apotek? Facebook? Skynda.nu? (Skynda.nu är ett initiativ som tagits av någon som ville lösa just sådana här problem. Där kan man hitta diabetiker i sin närhet så att man snabbt får hjälp när något saknas i packningen.) En blodsockermätare kan man helt enkelt inte vara utan. Innan vi hann börja våra efterlysningar startade till sist fjärren efter lite kärlek, omsorg och pill. Puuuh. Så har vi lärt oss även det: Alltid extra mätare med.
Amanda har sommarlov nu, men innan hon fick det var brandkåren och hälsade på hos barnen på dagis. Just den dagen var Amanda sjuk, och hon blev så himla besviken när hon förstod att hon missat det. Vi lovade att hon säkert skulle få sitta i en brandbil en annan gång. Redan på midsommar kom tillfället: en av de vänner vi hälsade på är deltidsbrandman. Lycka! Vi packade ihop alla åtta ungar i storlek 0-5 år och gick till brandstationen. Vi provade kläder, åkte brandbil och sprutade med slang, och jag är så glad att Amanda fick sig en riktig brandbilsupplevelse (utan brand…)!
Även en brandtjej behöver mellis
Nästa etapp var morfars sommarställe. Eftersom nämnde morfar är tågnörd (och har smittat sina barn, och vad det verkar, även barnbarn) åkte vi en dag på utflykt till Hilding Carlsson. Hilding är en gammal rälsbuss från 1939 som normalt står på Järnvägsmuseet i Gävle men som denna dag gjorde en lite längre tur som vi fick följa med på. Som följetåg åkte en sk tvålkopp, den klassiska orange-gula rälsbussen, och gamla barndomsminnen väcktes till liv… Barnen förstod kanske inte till fullo storheten i att åka ett så gammalt fordon som Hildingen, men de hade kul. Ännu en upplevelse.
Kottebrännboll
Med ett modernare tåg åkte vi hemåt igen. Resan gick, som oftast, jättebra och det märks att vi har resvana barn. Tåget landade som det skulle i Mjölby, men sedan blev det värre. Någon typ hade släppt ut luften ur två av våra däck. Helt platt. Vi som tänkt hinna hem till eftermiddagsmellis, tur att en del av frukostmackorna fanns kvar! Återigen en påminnelse om att vi alltid måste ha reserver. Amandas blodsocker höll sig i det låga spektrat, men det dök aldrig. Hjälpsamma Mjölbybor på promenad hjälpte oss att pumpa det däck som hade ventilen kvar med hjälp av en slags cykelpump, och det andra däcket fick vi byta mot reservdäcket. De lotsade oss till en lördagsöppen mack där vi kunde pumpa tillräckligt så vi klarade oss hem. Nu väntar en tur till verkstan, så onödigt.
När vi kom hem igen var vi tvungna att kika in till hönsen eftersom vi hade våra aningar vad som skett. Detta var vad vi fann:
Och jag tänker, att även om jag inte kan ge mitt barn ett problemfritt liv utan diabetes, så kan jag i alla fall ge henne en massa upplevelser och stärka hennes liv på annat sätt. Hon lever sannerligen inget dåligt liv, min unge.
(Även traktorskopeåkning har vi hunnit med)
Lämna ett svar