Diabetes är sannerligen en skräpig sjukdom, i dubbel bemärkelse. Mitt arma biologhjärta stånkar och vrider sig i plågor över alla förpackningar, slangar, ampuller och annat som hamnar i soporna. De få gånger jag har varit i närmare kontakt med sjukvården ser jag ju att det är så här. Allting är steriliserat och förpackat, och jag är inte dummare än att jag fattar att det måste vara just så. På sjukhusen kanske man skulle kunna sterilisera mer på plats som man gjorde förr, men i hemsjukvården finns såklart inte det alternativet. Så det jag kan göra för att lätta mitt samvete är följande:
- Lämna in all överbliven medicin till apoteket
- Lägga alla nålar i en nålburk och lämna in även den
- Slänga alla slangar och sådant som har mycket små mängder kvarvarande insulin i brännbart
- Sortera resten i plast-, papper-, metall- och batterilådorna
Gåta 1: Hur vet man var en diabetiker är? Det är bara att följa spåren av teststickor och plastpluppar (som plockas loss från lancettspetsen). Alla med diabetes i familjen vet att de använda små stickorna dyker upp på de mest märkliga ställen: i bilen, i sängen, i soffan, under kylskåpet, bakom toan, i alla väskor man äger, i skorna…
Gåta 2: Hur ser man att man har en kolhydratsräknande diabetiker på tåget? Man kollar locket på på matlådorna.
Gåta 3: Varför borde pump- och cgmanvändare få bostadsbidrag om de är trångbodda?
Så här ser en liten del av förrådet ut…
Lämna ett svar