Idag och imorgon rockar hela Sverige sockor, och såklart gör vi det också! Initiativet kommer från tioåriga Nathea som vill uppmärksamma att hennes storasyster är världens bästa storasyster – fast (eller borde jag skriva tack vare?) att hon har downs syndrom. Jag tänker att vi utan att kidnappa dagen kan se den som en hyllning till olikhet av alla slag. På Amandas lilla dagis har det slumpat sig så att det går 3-4 barn med olika särskilda behov och som alltså alla har egna resurspersoner. Dessutom har det nyss flyttat in ett barn som inte har lärt sig svenska än.
(De här blev visst över)
Jag har frågat personalen hur de andra barnen reagerar på Amandas diabetes och alla manicker hon har på sig. Barnen vet såklart att Amanda har diabetes och att hon behöver äta extra ibland, men det är så självklart att ingen säger något om det. De säger till om pumpen eller handis piper utan att personalen märker det. Diabetesen är en del av henne, likaväl som att en del barn på dagis har blöja längre än andra, någon har glasögon, någon har lite svårt med koncentrationen och ytterligare någon behöver hjälp när hen går. På Amandas dagis lär de sig nya tecken varje vecka eftersom ett av barnen har teckenspråk som språkstöd.
Jag är glad att Amanda och hennes dagiskompisar får se olikheter redan från början. Det är så tydligt att Amanda pratar om sina olika kompisar som vilka personer som helst, inte utifrån respektive funktionsnedsättning. Jag tror faktiskt inte ens att hon ser nedsättningarna riktigt, och det är väl precis så det ska vara! Det är något att lära sig av, i denna tid av ständig maximering.
Lämna ett svar