» » En helt normal dag?

En helt normal dag?

På kvällen strax innan läggdags är det tre irriterande frågetecken på handis. Det betyder att mottagaren inte kan tolka värdena från sensorn och är förvirrad. Vi masserar kring sensorn och ”lyfter” skinnet där den sitter och håller en tumme för att den ska sparka igång igen. På morgonen berättar Hugo, som haft huvudansvaret under natten, att vi varit kurvlösa hela natten. Alltså måste vi sätta ny sensor, den gamla har uppenbarligen lämnat in. Jag går in till Amanda och väcker henne; funderar på hur jag ska framföra mitt budskap på bästa sätt. Vem vill höra att man måste sätta ny sensor när man är alldeles nyvaken och ska åka till dagis om 40 minuter? Tack och lov är hon på gott humör när hon vaknar. När jag berättar att vi behöver sätta ny sensor säger jag i samma andetag att vi inte har några ärtor och undrar om hon tror att det går lika bra att kyla med majs? Hon skrattar och säger att hon tror det. Puh, hon är med på banan.

Fryst_majsSensorbyteEn febril aktivitet i ett väloljat maskineri startar. Fram med spritsuddar, ny sensor, en påse frusen majs och datorn. Det blir jag som byter den här gången och Hugo förbereder allt annat inför att barnen ska till dagis. Jag kyler en stund, men Amanda protesterar och tycker att det är för kallt. Jag spritar armen, spritar baksidan på sändaren. Låter torka en stund och sätter sedan fast tejpen på nya sensorn på baksidan av höger arm. Säger till att jag sticker, och trycker sedan in nålen. Amanda gnäller till lite, men tar det bra. Jag klickar dit sändaren, startar sensorn och stödtejpar. Sedan ska vi ta bort den gamla tejpen. Den sitter hårt fast, och vi provar med olja. Tejpen lossnar visserligen till sist, men klistret sitter kvar. Aja, det får duga. Nästa gång får vi ta bort den gamla sensorn när hon har duschat en bra stund så att det är rejält uppblött. På med kläder och ut i bilen. Hugo skjutsar och jag tar ut insulin ur kylen så att det får bli rumsvarmt under dagen, och går sedan och jobbar en kort stund med frukosten bredvid datorn.

När Hugo kommer tillbaka tar vi på oss fulla huggarmunderingar, lastar motorsågarna på traktorn och ger oss ut för att ta rätt på de sista vindfällena som stormen ordnade åt oss medan vi var upptagna med att bada i Stilla Havet och titta på djungeldjur. I öronen lyssnar vi på podradio. Dels är det lite roligare att såga då (prata går ju inte precis) och dels hör vi om någon ringer eftersom radion bryts och ringsignalen hörs i lurarna. När vi för ovanlighetens skull är på samma ställe samtidigt som Amanda är på dagis är det superviktigt att vi hör om de ringer. (Telefonen är aldrig mer än en meter ifrån mig när hon är med någon annan än med Hugo.)

Vindfälle2Vindfälle4Vid lunch är vi klara med träden, och vi ägnar eftermiddagen åt respektive jobb. Sedan hämtning på dagis. Datorn åker fram igen. Det är nämligen även dags att byta nål, liksom insulin i pumpen. En fixar middag medan den andra skickar in barn i duschen med ena handen och knackar bort luftbubblor ur insulinet med den andra. Amanda tar bort den gamla nålen och sedan sätter vi ny nål samtidigt som den trötta lillebrorsan klättrar omkring i soffan och trillar än hit och än dit. På med pumpen och fylla nålen.

Efter välförrättat värv petar vi i oss lite kvällsmat, och sedan går barnen till sängs. Vi plockar i ordning det sista och sjunker sedan utmattade ner i soffan. Vi är så trötta på kvällarna så det är rent löjligt. Hoppas att våren kan ge oss lite mer ork!

Jag tänker på att det har varit en helt vanlig dag, och att det är rätt knasigt. Jag tänker också fascinerat på hur vi skulle kunna byta insulin i pumpen i sömnen numera. Det trodde vi aldrig de första förtvivlade gångerna vi brottades med luftbubblor i ampullen och alla märkliga manövrar med pumpen. Vilken tid det tog!

Det har också varit en härlig dag. Det är en styrka att kunna lösa de problem som uppkommer oförutsett, och det var tur att vi för en gångs skull var hemma båda två på morgonen för det är vi nästan aldrig annars. Jag är tacksam över att vi är ett bra team och att Amanda klarar bytena så fint. Det är en förmån att få vara ute i skogen och hugga och det är skönt att en lugn hemmahelg snart ligger framför oss. Det är livet som pågår helt enkelt, och det gäller att hänga med!

Vindfälle3(Det här kaoset lämnar vi till skogsmaskinerna…)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *