Är våren här? Krokusar, snödroppar och att hönorna går ut ur hönsgården (och sprätter sönder våra rabatter) tyder på det, den kyliga vinden i kombination med den värmande solen likaså. Mer snö lär väl komma, men i väntan på den tyckte vi, ivrigt påhejade av barnen, att det var dags att ta fram trädgårdens prydnad (?): studsmattan. När vi köpte den skojade Hugo och jag om att vi skaffade den i medicinskt syfte; den är perfekt att studsa ner ett stigande blodsocker på.
Vi bar upp ramen från ladugården, drog fram matta och kantskydd från sin mussäkra förvaring under gästsängen på övervåningen och letade reda på instruktionsboken. Lastade alla fjädrar (tillsammans väger de bly!) på skottkärran. Så snart schabraket överhuvudtaget började ta form började också tjatet. ”Är ni klara snart? Får vi hoppa nu?” Och det osaliga vankandet framför våra fötter. Hur gamla är de när de förstår sambandet mellan tid och väntan? Att det går fortare om man hittar på något annat medan man väntar istället för att hänga i benen på studsmattebyggarna? Mer än fyra år bevisligen.
Amanda var så ivrig. Som hon längtat! Till slut var vi klara och studsmattan var äntligen redo att invigas för året. Barnen klättrar upp medan vi plockar vidare runtomkring. Amanda sätter sig ner direkt. ”Mamma, jag känner mig låg.” Jag tar en titt på handis, den visar 4,2 och pil rakt ner. Hon brukar inte reagera på ett sådant värde. Vi brukar se på handis att hon är låg innan det märks på henne, och det är vid lägre värden än så. Jag går in efter socker och lite vatten. Hon tuggar i sig. Amanda ligger ner på kantskyddet medan granntjejen studsar. I åtminstone tio minuter ligger hon där och orkar ingenting. Älskade lilla barn, du som var så ivrig.
Sedan reser hon sig till slut och börjar studsa lite försiktigt. Då är det dags för grannen att gå hem och vi ska in och äta lunch. Som vanligt efter en sådan kraftig känning är hon hungrig som en varg. En snöplig början på årets studsarkarriär, det är tur att vi har hela sommaren på oss att ta revansch! 
Lämna ett svar