Innan vi åkte hem från resan frågade jag mig vad som skulle hända med värdena när vi åker från värmen till kylan, så nu är det dags med en liten uppdatering. Kort kan man säga att det inte har hänt någonting. Vi har inte förändrat mer än vanligt i doserna 🙂 Skillnaden var betydligt större när vi kom till värmen, för då kunde Amanda, som jag nämnt i ett annat inlägg, plötsligt äta banan och annat blodsockerkrut utan att stiga upp till skyarna. Dock varade det bara i en vecka, men det var härligt ändå!
Doserna är fortfarande mindre till frukost, och det fungerar med lite större utsvävningar än det gjorde innan vi åkte. Hon kan t ex dricka komjölk till frukost (innan har vi periodvis kört sojamjölk som innehåller hälften så många kolisar) och häromdagen åt hon till och med någon millimeter marmelad på frukostmackan! Det är bara att hålla tummarna för att det håller i sig.
Amanda leker med ”Sticke”, Barndiabetesfondens igelkott som hon fick när hon blev inlagd på sjukhuset
Vi har nu varit hemma från resan i två veckor, och båda barnen har snappat upp dagisbacillerna per omgående. Vi har skrapat ihop några vab-dagar, och Amandas cgm har återigen varit till ovärderlig nytta. Igår förmiddag fick hon tre socker, och inatt har Hugo givit dunderdoser insulin för att få ner henne från 18. Infektioner ställer verkligen till det.
Sensorerna fortsätter att bråka med oss, och nu har jag läst att även andra har mer problem än förut. Så då var det kanske inte värmen ändå, utan helt enkelt sämre kvalité på grejerna. Kanske? Diabetes är en sjukdom utan facit på någonting. En ny sensorerfarenhet är i alla fall när handis visade frågetecken häromdagen och det visade sig vara blod på baksidan av sändaren. Jag antar att det kom dit när vi satte sensorn fyra dagar tidigare, men att det ändå fungerat några dagar trots blodet.
Det är vackert med snön! Nu är det slaskvarning, men innan har det varit gnistrande snö, rimfrost och blå himmel. Amanda är förtjust, men Rasmus är tveksam. Första veckan vägrade han gå på snön överhuvudtaget och bara grät tills han kom upp i famnen. Vi gör långsamma framsteg, nu går han utan protester från ytterdörren till bilen i alla fall… Kanske kommer han att gilla att åka pulka innan vintern är slut?
Om vi längtar tillbaka? Joo… Vi håller på och plockar ut bilder till fotoböcker som minnen till barnen, och visst blir man sugen…
Men mest fokuserar jag på att 
njuta av fördelarna med att vara hemma. Det är skönt att kunna sprida ut sig lite mer, det är underbart att inte köra packningsrejs var tredje dag och det är framför allt härligt att inte hela tiden vakta livsviktiga grejer! Behöver vi något så finns det i vårt diabetesförråd, och där är inte risken så stor att varken apor eller mänskliga tjyvar går in och plockar åt sig sådant vi inte kan leva utan. Insulinet ligger tryggt i kylen och apoteket är två mil bort. Det har definitivt sina fördelar att vara hemma. (Obs! Bilden är från resan! Sådär rörigt har videt (oftast) inte hemma…)
Och ja, kakelugnen går varm! 🙂
Ps. Nej, vi har inte fått hem någon barnvagn ännu. Den lär ska ha landat på Arlanda, men sedan vet ingen vart den har tagit vägen…
Lämna ett svar