– Publicerat i efterhand, inget nät i nationalparkerna… –
Vi hade hamnat på ett riktigt trevligt ställe, för tredje gången på den här resan. Vilken tur vi har haft! Värden kunde också peka ut det enda apoteket i hela Liberia (närmaste lite större stad) som sålde sprit värd namnet till vårt trangiakök. Inga fler supersotiga kastruller (och därmed dito matlagare, diskare och allt som dessa kommit i kontakt med)!
Ekorre i ett träd i trädgården
Dagen efter att vi kommit till Curubandé åkte vi till närmaste nationalpark, Parque Nacional Rincón de la Vieja, och gick en trekilometers vandring på aktiv mark. Vi gjorde små avstickare in till lervatten där det bubblade här och där…
…och lergrytor där det puttrade, kokade och skvätte i konstnärliga formationer…
…hål i marken där det med ett pysande kom ut varm, svavelosande rök…
…och klart vatten som stormkokade
Själva vulkanen fick man inte gå för nära, den är lite för aktiv just nu:
Naturen var karg och lavastenen mörk:
Det var en lagom lång och jätteläcker promenad! Fascinerande att gå på aktiv mark. Förutom spännande geologiska fenomen såg vi även en söt agouti…
…och två herr-leguaner som slogs (den vänstra vann):
På eftermiddagen badade vi i en flod. Lite för strömt och svårtillgängligt för ungarna, men ändå avsvalkande i värmen.
Det kändes lite sorgligt att lämna trevliga campingen El Sol Verde, men nationalparken Santa Rosa kallade på oss. Här har Nicaragua tre gånger stoppats i sina invasionsförsök av Costa Rica, här har också Hugo och jag firat nyår två gånger tidigare (nästan lika viktigt…) och här finns en intressant torregnskog som avviker rejält från det gröna, lummiga man normalt tänker på när man hör ordet regnskog. Vi började resan på belagd väg och kom 45 minuter senare fram till själva nationalparksgränsen. Sedan började äventyret! Den här skylten mötte oss:
Och den här översättningen om man nu inte skulle förstå:
Och om man nu fortfarande inte fattar, så ger dem en en chans till att ta sitt förnuft till fånga:
Ooo, det gick långsamt ner och några av nerverna satte sig på utsidan. Vi hade en fyrhjulsdriven bil som var aningen högre än en vanlig, och det var precis att vi klarade de värsta partierna. Det var spårigt och brant och strösslat med stora stenar som gärna hackat hål i någon lämplig tank under bilen om de fått chansen. Bilen fick jobba ordentligt, men den redan hårt prövade bromsen skötte sig som den skulle, tack och lov. Hugo och jag körde halva ”vägen” var medan de andra studsade omkring i bilen så långt som säkerhetsbälterna tillät. Det var lite skönt att komma ner, det var det.
Vi lagade lunch (favoriten pasta med veggobolognese, välkokt och spetsat med majs smakar det toppen!)…
…slog upp tälten (med goda små medstjälpare)…
…och tog sedan ett eftermiddagsdopp i havet. Ungarna for som vantar igen i de starka vågorna, och njöt och skrattade. Rasmus glömde för ett ögonblick att han bara sovit 20 minuter och egentligen var helt förbi av trötthet, men det kom han på vid middagen som slutade med totalkrasch. Han fick gå och sova helt enkelt, så var den saken löst.
Överallt prasslar det i löven av stora leguaner. Det är bara trevligt. Mindre kul var det när jag hörde ett prasslande och ett morrande när jag la Amanda. Mormor var redan i sitt tält och Hugo var på en kvällspromenad. När jag tittade ut fick jag se en tvättbjörn som sprang iväg med en skräppåse med fruktskal (all mat utom en kasse som stod i vårt tält hade vi redan lagt i bilen eftersom vi hade våra aningar om att tvättbjörnarna kunde vara närgångna, jag behöver kanske inte nämna att vi flyttade bort även tältkassen efter detta). Senast vi var här, för sju år sedan, hade vi all mat i tältet eftersom vi inte hade någon bil, och då fanns inga tjuvaktiga tvättbjörnar. Även här har saker förändrats till det sämre alltså. Tråkigt. Några som var sig lika var dock krabborna som kravlade över fötterna när det blivit mörkt. Vackra!
Rasmus gräver i sanden med en leguan som åskådare
Skyldig!
Vacker
Lämna ett svar