Vi checkade ut från vårt hotell i Bocas del toro klockan ett (det säger en del om hur laid back det där stället är, i normala fall brukar utcheckningstiden vara vid 10-11). Det tog nästan en och en halv timme att packa ihop allting, nu när vi bott på samma ställe i närmare en vecka… Hela förmiddagen fullkomligt hällregnade det, men lämpligt nog höll det upp hyfsat när vi knallade iväg med alla våra grejer. Vi lämnade in våra stora väskor på båttaxistället och hade då sett till att vi hade några nålar, spritservietter och allt insulin med oss i handbagaget. Liksom förstås reservpumpen. OM väskorna skulle försvinna så skulle vi klara oss tills vi tagit oss till vårt lilla lager i San José i Costa Rica. Efter lunch somnade Rasmus i vagnen, men en halvtimme senare tjoade Amanda till alldeles bredvid och väckte honom. Han var supertrött men vägrade somna om. Han är vanligen ett solsken (med hetsigt humör), men nu var han mer ett åskmoln som blixtrade så snart det minsta gick honom emot.
Amanda var låg innan lunch, och det fortsatte att vara pressat, så hon fick ett lättare eftermiddagsmellis utan insulin (!) men hon fortsatte ändå neråt.
Efter två veckor, överraskande sent med tanke på hur många saker som automatiskt åker in i munnarna på de två yngsta medlemmarna i familjen, är nu Amanda risig i magen. Vår teori är att näringen inte tas upp som den ska i tarmen i och med det kommer heller inte lika mycket socker ut i blodet och alltså krävs det mindre insulin.
Båtturen äver till fastlandet var något skumpig, och där byggde vi nog upp början till åksjuka, Amanda och jag. Hon satt och somnade i mitt knä, på gränsen till låg igen. Vår plan att äta middag innan vi klev på nattbussen gick om intet eftersom vi först kom till fel bussterminal och bussen sedan gick tjugo minuter tidigare än den skulle. Detta trots att det tog fantastiskt lång tid för en i personalen att reda ut vem som skulle sitta var, fastän både sätena och biljetterna var numrerade. Vi bara skrattade, särskilt med tanke på att slutresultatet blev helt fel. Men vi fick sitta tillsammans, så det spelade ingen roll. Hugo hann i alla fall rusa iväg till en liten affär i närheten och köpa lite kex, vitt bröd och fruktyoghurt så söt att den var oätlig. Vi hade förstås lite frukt och mackor med oss, och hjälten Hugo lyckades manövrera i barnen en del mat medan jag satt och koncentrerade mig på att klara kurvorna över bergen utan att vända ut och in på magen Efter maten var Rasmus slingrig och tröttjurig och han fick pyjamas och välling innan jag tog över honom. Vråltrött och somna direkt? Nej. Vråltrött, vrida sig som en mask och underhålla hela bussen med illskrik i säkert en halvtimme? Ja. Argentinaren som satt på platsen bredvid mig tyckte nog kanske inte att han dragit vinstlotten på bussen, även om han höll god min. Under tiden som jag försökte hålla både Rasmus och innehållet i magsäcken på plats hulkade Amanda oroväckande och Hugo satt beredd med en påse. Handis pep på lågt, lågt, lågt och vi ville absolut inte att hon skulle få upp det hon ätit. Blek om nosen somnade hon, tack och lov.
Två timmar efter att bussen startat satt Rasmus äntligen stilla i mitt knä, precis på väg att somna. Tada! Vi är framme på ett pausställe där man kan köpa mat. Alla brutala lampor i bussen tänds, en anställd skriker ut att det är paus och Rasmus ögon flyger upp. Amanda sover vidare. Vi gör i ordning en sockerspruta ifall Amanda inte stiger. Så åker vi vidare och Rasmus drar igång igen. Kortare den här gången, sedan somnar han av pur utmattning. En stund senare är det en liten en som tjoar till längre bak i bussen – och kräks. Drygt en timme senare, klockan är nu runt tolv vaknar Amanda och är på ett strålande humör. Vårt beslut att sänka basdosen till 60 % och bara ge halv bolusdos (måltidsdos) till maten visade sig vara fel, för nu var bs 13 och pil snett upp. Snabbt upp med basen igen och i med en korrdutt. Hon är vaken i närmare en timme. Under tiden hinner tjejen bakom kräkas i mittgången. Den anställde kommer rusande med papper, påsar och rengöringsspray, och städar faktiskt ganska omsorgsfullt.
(Associationen gick direkt till en annan bussresa vi gjort nio år tidigare, när en som satt tre rader bakom oss kräktes, sedan hördes hulkande ljud två rader bakom oss och slutligen klafsade det till direkt bakom oss. Det rann framåt i mittgången. Städinsatsen från personalen den gången var att lägga ut tidningspapper och hälla på en parfymerad vätska. Tro mig, det gjorde inte saken bättre. Men vi klarade oss faktiskt, mirakulöst nog.)
Så pang tänds ljuset igen. Paus i tjugo minuter. Rasmus sover djupt och vaknar inte. Efter en kvart meddelar personalen att vi ska byta buss. Varför? Ingen vet. Rasmus vaknar när vi går över. Det tar en stund innan han somnar om men han är i alla fall tyst. Amanda får lite att äta och somnar sedan till sist. Rasmus är ju som en guttaperkaboll i sängen när han sover, och bara för att han sov i min famn var inget annorlunda. Han kastade sig fram och tillbaka i sömnen och jag hade fullt sjå att inte tappa taget om honom. Jag slumrade då och då, men när bussen rullade in i Panama City klockan fem på morgonen hade jag nog inte sovit mer än en timme sammanlagt på den elva timmar långa resan. Lustigt nog hamnar man ändå i något slags nästan meditativt tillstånd som är rätt skönt. En lärdom till nästa nattbuss dock: även Rasmus ska ha eget säte, inte bara Amanda.
Vi klev av, tog alla våra grejer och Rasmus och jag vaktade dem medan Hugo hämtade Amanda och satte henne, fortfarande sovande, i vagnen. Precis när bussen skulle åka iväg kom Hugo på att vi saknade Ragu (Amandas sovkanin), så han knackade på dörren och fick komma ombord. De skrattade när de såg vad vi glömt, och vi pustade ut. Det hade inte varit roligt att vara den som berättade för Amanda att Ragu var borta! Vi baxade iväg våra grejer till en stor tom plats för att vänta ut Amanda, så att hon fick sova lite till. Det började komma allt fler människor till stationen trots den arla timmen. Det är kanske ingen slump att det finns ett eget verb på spanska, madrugar, för att gå upp i ottan. Så kommer två vakter och börjar fråga ut oss utan att direkt säga att vi inte fick sitta där vi satt. Jag hade på känn att det skulle sluta så. En del saker är så fyrkantiga, medan andra är hur töjbara som helst.
Vår förbjudna (?) väntplats
Vi gick till en väntsal istället, och när Amanda vaknat tog vi en taxi till ett förbokat hotell. Taxin körde rätt direkt, trots att taxichaufförerna här i stan har rykte om sig att inte hitta. Detsamma gäller för övrigt San José, vilket är imponerande eftersom alla gator på ena ledden heter Calle + nummer och på andra ledden Avenida + nummer. Borde vara rena drömmen för en taxichaffis tänker jag. Vi fick tillgång till rummet direkt, underbart, och efter en frukost tog Hugo med sig barnen ut och jag fick sova i 1,5 timme. Jag var lite trevligare att ha att göra med efter det.
Idag har utforskat Casco Viejo, ett äldre kolonialt område i Panama City som också är ett världsarv. Alltså antar jag att inga hus får rivas, för här står i alla fall tomma husskelett granne med renoverade hus vilket ger ett ganska bisarrt intryck.
Någon har varit kreativ
Och här var det någon annan som ville göra lite fint hemma hos sig
Det här är inte ett tomt hus, ibland är det lite svårt att se skillnaden…
Vi har alla varit trötta idag, och det har varit ömsom mysigt och ömsom mycket tjafs med barnen. Vi har försökt underlätta för dem, och de har båda sovit på dagen, men även våra stubiner är kortare när vi är trötta förstås. Hugo har inte heller sovit särskilt mycket inatt, och nätterna innan har ju inte varit fulltankade med sömn de heller precis.
Folk är mycket vänliga här, och bilarna stannar när man ska gå över gatan! Det märks att det är ett land med historiskt sett stort ekonomiskt inflytande från USA. Standarden är högre här än i någon annan latinamerikansk huvudstad vi sett, men som vanligt når det inte ner i alla samhällskikt. Vi tog en något udda väg in i Casco Viejo-området och hamnade i kvarter som gud glömde. Otroligt sjabbigt och skitigt, eländiga hus och slitna människor. Ledsamt att se. Vägen ut blev nog mer traditionell, där såg vi i alla fall betydligt fler turister.
Vi köpte med oss grönsaker från olika stånd och åt en middag bestående av ris, avokado, tomat och gurka på hotellet. Till detta hade vi köpt batido, en slags smoothie/milkshake utan socker som vi sötade upp med ”Amandasocker”, steviaströ, när vi kom hem. Amanda ligger pressat ikväll igen, trots en halv banan före sänggåendet. (Det slutade med två sockersprutor och en sänkt bas.)
Nu ligger en stor flankerad av två små i sängen här bredvid. Godnattsagan var något oartikulerad, och själva läggaren somnade i alla fall före lillmister som låg och babblade ett bra tag. Nu tror jag att alla tre sover. Klockan är halv nio och jag ska lägga ut det här på bloggen. Sedan ska jag väcka Hugo så att han får flytta över till rätt säng, och slutligen ska jag lägga ut en liten barriär av väskor mellan barnen så att de inte sparkar ner varandra från sängen. Efter det ska jag soooooova, i en helt lagom hård säng på ett hotell som bjuder på två handdukar och åtta tvålar till fyra personer. Lite annan prioritering än den vi skulle gjort kanske, men vad gör väl det? 🙂
Ps. Det här inlägget är publicerat morgonen efter eftersom jag inte lyckades få tillräckligt krut i internet trots att jag lokaliserat rautern och stod rakt under den…
Lämna ett svar