Succéstövlar

Eftersom vi ska hålla till en del i djungeln har vi stövlar med oss så att inte ormar och annat biter oss i tårna. Dessa skodon kommer även till användning här i regnet, förutom då att Rasmus älskar sina så högt att han gärna skulle sova med dem om han fick. Nu när vi är på den karibiska sidan där Bob Marley är kung väcker Rasmus reggaefärgade stövlar uppmärksamhet var vi än går. ¡Mira las botitas! Titta på de små stövlarna!

Ungarna får så många kind- och huvudklappar, och möts ofta av ¡Hola! Amanda svarar ¡Hola! och sedan hörs det ett litet hola-eko från lillbrorsan. Såklart tycker jag att mina ungar är världens finaste, men som vanligt slås jag av hur blekfisiga vi är mot alla vackra människor vi har runtomkring oss. Barnen har mer hår som nyfödda än Rasmus har idag…

Dagens diabetesreflektion: I diabetesvärlden finns det två läger som jag upplever det. Ett som säger: ”Asch, diabetesen ska inte få styra oss och mitt barn, hen får äta som alla andra så doserar vi därefter. Hen ska inte behöva känna sig avvikande.” Och ett annat läger som byter ut socker mot sötningsmedel och undviker snabba kolhydrater i möjligaste mån. Det kan ibland uppstå spänningar mellan grupperna, och jag tror att jag förstår varför nu. Amanda äter banan varje dag här, och det går inte alltid bra, men det går långt bättre än hemma. Om man alltid har det som vi har det nu tycker man nog att folk i det andra lägret är överspända. Medan det andra lägret (som vi alltså tillhör) sliter som tusan för att få till värdena även utan utsvävningar i kosten. Än så länge kan ju Amanda äta mer obetänksamt här än hon någonsin kunnat göra hemma, och då förstår jag det andra lägret lite bättre. Det är underbart skönt att kunna ge t ex banan och bara dosera rätt mängd insulin till. Klart att man vill att alla med diabetes ska ha det så! Men det viktiga här är väl, som alltid, att ha en smula ödmjukhet och förståelse för andras situation. Som diabetesförälder känner i alla fall jag mig misslyckad då och då, och inte blir det bättre när någon kommer och säger saker som att diabetiker kan äta vad som helst, man måste bara lära sig dosera. Alltså är jag dubbelt misslyckad som inte lyckas få till det ens när mitt barn inte får äta vad som helst. Diabetes typ 1 är en så otroligt individuell sjukdom. Jag minns en fråga på facebookgruppen för diabetesföräldrar om hur man doserar till vattenmelon. Bland svaren fanns allt från att någon inte gav insulin alls till någon som inte kunde äta vattenmelon hur de än doserade, och så allt däremellan. Alla diabetiker är olika och reagerar på olika saker. Vi njuter av de relativt jämna kurvorna här och hoppas att vi en gång kan ”vara mindre överspända” hemma i Sverige också. Kanske när Amanda blivit större i kroppen? *Håller tummarna så att de vitnar*

Hänt sedan sist på diabetesfronten: Inatt och igår natt fick vi ge socker tre gånger. Detta efter att vi höjt basaldosen aningen efter några alldeles för höga nätter. Vi pratar alltså om att vi skickat in två tusendels milliliter insulin till i Amandas kropp, fördelat på ett antal timmar. Är det underligt att det är svårt att vara extern bukspottkörtel när det är sådant finlir?

På dagen en vecka efter att vi satt förra sensorn la den av efter att ha visat ??? i några omgångar. Frågetecknen betyder att mottagaren just nu inte kan tolka värdena från sensorn, t ex beroende på att det är vatten bakom sändaren, eller att man behöver öka blodcirkulationen i området kring sensorn lite – eller något annat. Frågetecknen på natten innebar att vi fick ställa klockan eftersom mottagaren inte får några bs-värden och därmed inte kan larma heller. Det var jag som hade vakten, och då gjorde jag det som är mänskligt, men som kan vara oförlåtligt. Jag somnade om när klockan ringde, och tog bs först ett antal timmar senare än planerat. Tack och lov gick det bra denna gång, vår korr på kvällen hade tagit precis rätt. Tur att det inte var någon av de gångna nätterna då hon har legat konstant lågt hela tiden! På morgonen stod det sensorfel på mottagaren, och då är det bara att byta.

Tejpen har gått sönder till vänster om plastbrickan. Är det boven kanske?

Stärkta av att det gick så bra förra gången gick vi in i proceduren med optimism, men det slutade med att Hugo fick hålla Amanda stilla medan jag satte sensorn och hon skrek. Jag hatar när det blir så. Hon är helt oresonabel och jagar upp sig mer och mer fast vi försöker vara så pedagogiska vi någonsin kan. Då gäller det att bara få det gjort. Så snart sensorn var satt var det helt lugnt igen, och Amanda och Rasmus använde sedan sättaren till sensorn till att sätta på sig själva, på oss och på varandra, om och om och om igen.

Det blir mycket diabetes i det här inlägget, och det beror på att det inte händer så mycket här. Inga djur ser vi, mer än lite sjöstjärnor, småfiskar, krabbor och pelikaner.

Varje förmiddag tar vi en båttaxi till den närmaste stranden som är precis lagom för oss.

Där badar ungarna tills de är blå om läpparna och sedan skrotar vi i närheten av hotellet. Leker i parken, äter (typ jämt känns det som), vilar, dansar vid byns hiskeliga julgran, leker pirater

och försöker planera vår närmaste framtid. Det senare går sådär. Vi läste om ett ställe som lät fantastiskt och mejlade dem, men tyvärr var de som hade det utomlands. Det sinkade oss några dagar. Lite andra förvecklingar har gjort att vi blivit kvar här längre än planerat, men vi kan stå ut med det också. Men igår sa Amanda att hon ville till djungeln och se lite djur, så det blir toppen att åka vidare. Imorgon kväll tar vi först en båttaxi in till fastlandet och sedan en nattbuss till Panama City. Där blir det kanske inte så djurtätt, men det blir vår språngbräda mot natur, teakplantager och gamla piratfästen. Det mesta i Lonely Planet om Panama verkar handla om surfing och shopping, och det är inte precis därför vi är här, så vi har lite svårt att hitta guldkornen här. Men vi jobbar på det!