Hem » På långresande fot » Sjökor!

Sjökor!

Vi har tillfälligt lämnat Costa Rica genom att vi har tagit oss ner till gränsen mot Panama på östkusten. Det var helt klart den intressantaste övergången jag har gjort. På båda sidor fick man leta reda på kontoren där de obligatoriska stämplarna ska stämplas, och för säkerhets skull betalar man på ett ställe och får stämplarna på ett annat. Inget ovanligt i det. Själva gränsen är en flod, och över den går två broar. Det ena är en två år gammal bro för bilar och lastbilar och det andra en gammal (rostig) järnvägsbro. Rälsen låg kvar i mitten och på båda sidor om den låg det tre breda plankor i rad. Här och där hade sliprarna gått av = hål rakt ner, och i glipan mellan ”vägen” och staketet kunde man lätt slinka ner som vuxen, med andra ord ännu lättare som barn. Efter halva bron gick det upp för mig att man på denna bro alltså körde enorma amerikanska lastbilar för bara två år sedan… Vi utgjorde nog en underhållande syn där vi gick: Hugo med en storrygga på ryggen och en liten på magen dragandes en vagn med Rasmus och en bag, och sedan kom jag med min storrygga på ryggen och en halvstor på magen, krampaktigt hållande Amanda i handen. Men vi tog oss över alla fyra och vi fick våra stämplar.

IMG_9713

IMG_9711-1-1

Vi har tillbringat ett dygn i våtmarken San San Pondsak i nordöstra Panama. Det är ett anonymt ställe och man åker dit i första hand för att se några likaledes anonyma djur, sjökor. De ligger nog som god tvåa efter sengångare på listan Fulsöta Djur. Vi fick med oss en guide till en plattform där de riggat med bananblad och bananer (ja, det är fusk). Det var en råchansning att åka dit med en 1,5-åring med spritt i benen och en 4-åring som babblar oavbrutet. När man ska spana på ett extremt skyggt djur som vill ha absolut tystnad är förutsättningarna inte så goda då… Plattformen hade visserligen staket, men att säga att det var glest är ingen överdrift precis. Rasmus kunde nästan gå raklång under nedersta spjälan. Lyckligt nog började nämnde Rasmus gnugga sig i ögonen strax innan vi kom fram, och vi baxade upp vagnen från båten och upp på plattformen. Efter lite övertalning somnade han (!) och – kors i taket – Amanda lyckades faktiskt viska i nästan två timmar! Sjökorna dök upp efter en kvart, och det vi såg var nosarna eftersom vattnet var så grumligt. De kom med jämna mellanrum, helt knäpptysta trots sina tre meter och 1,5 ton, och käkade. Så råkade Amanda dunka spännet på flytvästen i golvet och poff så försvann de en lång stund. Så läckra djur! Lite fånigt att de är rädda för oss små smala pyttisar, men de har ju varit jagade en gång. Idag är de största hoten gifter (t ex från omgivande gigantiska, enorma, horribla bananplantager – snälla, snälla köp ekologiska bananer!), errosion från jordbruket och försvunna habitat (livsmiljöer).

En varningsskylt – vi närmar oss!

IMG_9723

Sjöökorsnos…

IMG_9811

IMG_98361418350324463

Plattformen där vi tittade på sjökorsnosarna

IMG_9820

Vi sov på en station där det i juni och juli finns ett gäng volontärer som patrullerar stränderna och skyddar äggläggande havssköldpaddsmammor från att bli människomat. Volontärerna gräver upp äggen och förvarar dem säkert för att slutligen hjälpa småsköldisarna till havet när de har kläckts ett par månader senare. Nu är det inte sköldpaddssäsong, så vi åkte på båtturer i området och tittade på ett myller av luftrötter och på pelikaner som dök ner efter fisk med ett plask. Vår guide Alfredo var underbar med barnen, och trots att de i princip bara har ordet ¡hola! gememsamt blev Amanda och han goda vänner. Vi gjorde den här turen mer för vår skull än för barnens, men de hade det ändå superbra. Sov gjorde vi i smala sängar med varsitt barn, svettigt och sandigt och obeskrivligt fuktigt. Duschen var en bytta vatten och toaletten spolades manuellt med hink. Men Rasmus tittade på hönorna, grävde i sanden och travade efter hundarna och Amanda fick provsmaka både färsk och ”mogen” kokosnöt (sådan som vi kan köpa i affären i Sverige). De kunde ströva ganska fritt i närområdet och det är härligt för oss alla.

IMG_9887

Bryggspaning

IMG_98451418350324126

Leguan

IMG_9889

Frukt som vi fick provsmaka

Nu är vi på ett helt annat slags ställe. Boca del Toro, turistiskt värre. Vår tanke var att vi skulle bada här, men vår första badtur slutade med att vi alla var blå om läpparna. I samma ögonblick som vi kom fram till stranden öppnade sig himlen och den slöt sig inte förrän vi var hemma igen ett par timmar senare. Bättre lycka imorgon hoppas vi, men det är regnperiod, så vi får väl se.

”Vår” strand

IMG_9925

Idag har vi bytt nål och insulin (igen) och stödtejpat sensorn för att den ska tåla bad. Tror nog ändå att sensorerna kommer att vara betydligt mer kortlivade här än hemma. Inatt vaknade jag av handis som pep fyra pip = under 3,1 = låg. Eftersom vi har packat ner och packat upp två gånger på två dagar hade jag ingen koll på var ”nattkitet” låg. Nattkitet består av druvsockerpulver, spruta och en liten mugg. Vi blandar druvsockret med vatten på natten och sprutar in det i Amandas mun, dels för att det fortare går ut i blodet om det är flytande, och dels för att skona tänderna. Ger vi en druvsockertablett på natten fastnar ju det i tänderna när hon tuggar, och eftersom man har sämre salivtillförsel på natten är det lätt att det blir hål. Man letar inte så effektivt klockan tre på natten, men jag är ändå glad att jag la lite tid på det. Jag hittade inget nattkit, men väl ett extra kamerabatteri som vi har letat efter och verkligen behöver! När jag givit upp letandet och skulle hämta en druvsockertablett i alla fall visade det sig att bs hade vänt och inget socker behövdes. Uppe i onödan alltså, men det var i alla fall bra, för Amanda hade vänt sig och låg farligt nära kanten på sängen. Stengolv ni vet, inget vidare för ett barnhuvud att landa på. Så jag vände på henne och gick sedan och la mig igen.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *