Det går upp fort, och ner ännu snabbare

Det verkar som att vår nya morgonrutin är att vakna klockan fem, senast sex. Jag är inte helsåld på det, men får vackert bända upp mina ögonlock och fästa upp dem så gott jag kan. Amanda verkar äntligen ha fattat galoppen med tidsomställningen, men det vilt sparkande och krumbuktande lillebrodern vaknar av minsta knäpp på tok för tidigt, trots att vi kör slut på honom så gott vi kan…

Diabetesnytt sedan senast (en mycket kort sammanfattning): Amanda har inte haft så många känningar sedan vi fick cgm till henne som hon haft nu under resan. Igår var hon rejält påverkad tre gånger under samma dag. Hon tystnar och kroknar efter att vi hunnit ge henne sockret. Det går så ruskigt fort neråt, så vi hinner inte med. Nu har vi fått tänka om och ger henne socker när hon har runt 6 och pil rakt ner. Hemma kan vi ha is i magen och se vad som händer, men här går inte det. I förrgår körde vi det motsatta rejset: 15 och pil snett uppåt, korr, fortsatt uppåt, mera korr, 19, massa korr, 20, och sedan lade cgm:en av efter ett par timmar. Ny nål, nytt insulin, ny cgm, precis före middagen. Vi som bytte nål och insulin dagen innan, och cgm:en var bara dryga veckan gammal. Alltid ska man vara beredd på att fixa. Glädjande var dock att cgm-bytet gick fantastiskt bra trots att det på slutet har varit ett smärre helvete att sätta nya sensorer på henne. När vi testade bs med fingerstick en stund senare låg hon på 2,9. Socker och sedan mer socker under natten. Suck. Stackars Amanda, och faktiskt stackars oss. Det är så svårt att klara detta bra, och hur förklarar man för medgästerna på hotellet att hon inte kan ta ansvar för sitt dåliga uppförande när hon är så himla hög? Eller ska man bara låta det vara och låtsas som att det regnar? När vi tog bort den gamla cgm:en fick vi i alla fall förklaringen till att den inte gav värden: sand. Hur ska vi skydda oss från den? Det hade dels åkt in en massa under tejpen, men det såg även ut som att det hade virvlat in under själva plastbrickan. Mycket märkligt.

Så här ser den nysatta cgm:en ut

Gårdagens badturné började med att ett gäng capuchinapor (som är mycket intelligenta) siktade in sig på vårt mellis (vi gick bort en bit, de där rackarna vill man inte ha för nära sig) och slutade en stund senare med att vi tyckte att strömmarna var för starka och att det kändes olustigt med en del mysko personer i närområdet. Man kan ju lugnt säga att vi är easy target med två små barn, och dessutom har vi ju alltid grejer för närmare 40 000 kr med oss. Vi klarade oss i alla fall helskinnade från både ap- och människotjuvar den här gången.

Igår var vi på ett rehabiliteringscenter för sengångare, och idag var vi på ett annat dito för alla möjliga djur. Vuxna sengångare är kanske fulsöta, men de små… ojojoj så gulliga! Idag fick vi träffa en liten fem-månaders vrålapa, och den klättrade omkring på oss alla fyra. Ljuvlig liten varelse! Läckert att känna gripförmågan i svansen (som bara finns hos de latinamerikanska aporna) och hur hon så enkelt bara rann omkring. Idag har det regnat tropikregn precis hela dagen, och vi fick ta av ungarna de flesta kläderna när vi klev på bussen hem från Puerto Viejo och Jaguar center. De var dyngsura och sandiga. Särskilt Rasmus trampade omsorgsfullt i alla pölar han såg, och det var många det. Men vad gör väl det när det är 27 grader varmt? Ungen var i alla fall strålande glad.

Ovan: En trött tvåtåig sengångare. Nedan: En trebent tretåig sengångare som fått amputera en arm pga av en olycka med en elkabel.

Skillnaden i ansiktet på en tretåig (ovan) och en tvåtåig (nedan) sengångare

En tvåtåig sengångarunge

Så här stora sengångare har det funnits en gång i tiden!

Imorgon drar vi vidare till Panama. Svenskt effektiva som vi är tänkte vi köpa morgondagens bussbiljett när vi ändå var på stationen. Men nej, den kan man inte köpa dagen före. Så latinamerikanskt! Liksom det fantastiskt tunna toapappret (kan man dra det från rullen utan att det går sönder får man vara glad), underlakanen som alltid är för små och ligger ihopkorvade på morgonen, de håliga vägarna, alla stengolv och betongväggar som ettåringar kan slå huvudet i, det synnerligen bristfälliga säkerhetstänkandet, men också de generösa människorna, det härliga (ibland för en svensk provocerande) mananatänket och all fantastisk natur. Det är jobbigare än vi trodde att resa, men det är också underbart. Nu ska vi snart knöla ner alla våra grejer så att vi är redo att ta bussen till Panama och nya äventyr imorgon bitti. Sedan sova! Men först ska vi ge Amanda en sockerspruta.