Det var nog bagagerekord…

…sa chauffören på Flygbussen när han plockade upp oss i centrala Stockholm klockan 04.20 imorse. Jag tror nog att många har haft motsvarande bagage förut på väg till flygplatsen, men då tar de kanske taxi möljligen. Just nu undrar jag om det verkligen var så genomtänkt av oss att packa hela tälteriet, men jag vet att jag kommer att tycka att det var värt det när vi är en nationalpark med tältmöjligheter.

Vi har passerat säkerhetskontrollen och de sa inget om sprutor och sådant. Vi behövde inte ens visa läkarintyget. Men de ville titta på extrapumpen och extrasändaren som vi inte ville skicka genom röntgen. Hoppas att de inte lyfte på sändaren för då aktiveras den… Ibland blir jag lite matt över allt som man måste tänka på.

Barnen var vid hyfsat gott mod när vi väckte dem (fast ska jag vara ärlig så väckte Rasmus mig genom att han dunkade huvudet i golvet och protesterade över det) även om Amanda inte var supersugen på att ta sitt penicillin. Vi har tagit en första frukost och var fundersamma på vilken kolhydratskvot vi skulle räkna med. Frukost eller natt? Frukostdosen är ju tre gånger så hög… Hugo vågade inte bränna i, så han tog ett mellanting och det verkar eventuellt falla ut ganska väl. Men slutfacit får vi om ett antal timmar. Eller inte. De här första dygnen kommer ju att vara helt uppochnervända. Inga tider kommer stämma.

Just nu springer vår egen Pippi Långstrump med efterhängande Herr Nilsson runt och sjunger och dansar. Kasten är dock tvära, vi har hunnit med ett par omgångar: Jag tänker faktiskt inte följa med till Costa Rica! och: Jag pratar inte med dig mamma och du får inte prata med mig! Ungefär som hemma med andra ord. Snabba kast som vi lite långsammare vuxna inte alltid hänger med på.

Nu flyger vi snart, via London och Miami, och jag måst erkänna att jag längtar tills vi är framme. Två månader ska vi vara borta och just nu känns det som väääldigt länge. Tror det kallas resfeber…