» » Allt blir inte riktigt som man tänkt sig

Allt blir inte riktigt som man tänkt sig

skrivet i Sjuk | 2

Igår vid elvatiden gick vi och la oss, och sedan sov vi gott hela natten, vaknade utvilade vid halv åtta och sög sedan tag i dagens arbetsuppgifter fulla av energi och entusiasm!

Det gjorde vi inte. Jo, vi la oss vid elva, det gjorde vi, och efter en del diskuterande kom vi fram till att vi nog kunde ligga på samma våning allihop. Båda barnen sover trots allt hyfsat just nu. Haha! Halv tolv tjoar Amanda. Hon drömmer och skriker ilsket i sömnen och Hugo går dit. Halv ett känner han sig stukad av den aggressiva lilla varelsen i sängen och ber mig ta över. Det är tillfälligt lugnt, men vid ett ropar hon igen, mindre argt den här gången. Jag går dit och lägger mig bredvid henne och sedan följer tre timmar av mycket orolig slummer för Amanda och vakenhet för mig. Hon hostar och snorar, och när hon slutligen vid fyra flera gånger sagt att hon har ont i örat går jag upp och gör i ordning ipren. Hon får i sig det och somnar efter en stund djupare och sover nu lugnt. En kvart senare piper handis* fyra pip för lågt blodsocker, och jag går upp och blandar socker och vatten i en spruta. Amanda suger i sig sockervattnet i sömnen, rutinerad som hon är. Jag går och lägger mig i min säng. Klockan fem tjoar Rasmus, men då är jag nog i det närmaste medvetslös. Hugo vaknar dock, får gossen att somna om, men har svårare att komma till ro själv. Halv sju vaknar Amanda igen, och Hugo bär över henne till vår säng. Sju piper handis fyra pip, och Amanda vaknar när Hugo ger henne sockervatten. Själv vaknar jag halv tio när Hugo väcker mig.

Vid tio står det klart att Amanda har feber och ont i örat och inte alls är pigg. Hon somnar. Jäklar, ett återfall. Inte vad vi planerat nu när det är tre dagar kvar till avfärd. I måndags var Hugo och Amanda på diabetesmottagningen på sista rutinkontrollen innan resan, och då kollade Amandas läkare henne i öronen eftersom hon haft öroninflammation. Han rekommenderade ett besök på vårdcentralen för spolning eftersom han inte riktigt kunde se hur det såg ut. På vårdcentralen skrev den läkaren ut penicillin eftersom han tyckte att trumhinnan var lite röd och förtjockad. Amanda hade inga besvär och därför tog vi aldrig ut medicinen. Alltså hade vi penicillin på recept som vi inte hämtat ut, och efter att ha konsulterat morfar som är läkare beslutade vi att det nu är dags för en kur trots allt.

Sjuk_igenHugo tog Rasmus med sig och åkte och hämtade penicillin, och vid elva lyckades jag äta min frukost. Vi hade haft storartade planer för förmiddagen, det mesta som var kvar att göra utomhus skulle vi klara av, för att sedan hinna med en hel del inne på eftermiddagen. Men förmiddagen gick upp i rök, kan man lugnt säga.

Kåvepenin är väl en gåva till mänskligheten på många sätt, men när Amanda vaknade 2,5 timme senare och vi skulle få i henne detta rävgift slutade det med att tre av fyra milliliter hamnade i sängen. Som förälder vill man bara säga: du gumman, vi struntar i det här! Men det går ju inte så hon fick två alternativ: antingen samarbetar hon med oss eller så måste vi tvinga i henne. Hon samarbetade till sist, och vi fick i henne de sista tre millilitrarna också, tätt följt av vatten, en skvätt jordgubbskräm och salta tårar.

Inte nog med att det uppenbarligen smakar fruktansvärt illa, man får dessutom inte äta två timmar före och en timme efter att man tagit sin dos. Svårt med ett litet barn, ännu svårare med en liten diabetesunge. Vid halv tio ikväll försökte vi väcka Amanda för att ge henne nästa dos. I tron att det var en sockerspruta var hon mycket samarbetsvillig i början. Vi försökte tala om för henne att det var annan medicin, men hon sov för djupt för att uppfatta det och nästan kräktes när hon fick penicillinet i munnen. Väckarklockan står nu på fem imorgon bitti, då är det dags för dos tre. Detta är enda sättet att klara måltiderna. Det är nästan alltid kul att vara förälder.

Vi har delat upp oss under eftermiddagen och fått en del av det vi har på vår digra lista gjort. Det sista vi sa innan vi skildes åt för att sova på varsin våning med varsin unge (förutom må ditt barn sova gott…) var att imorgon MÅSTE vi börja packa. Nu ligger jag här och hör hur Amanda snusar, och jag hoppas för bådas skull att hon får en lugn natt. Blodsockret är 8,6 och jämnt. Det kan båda gott, att jag slipper gå upp inatt för att justera, men vad vet man.

*Handis kallar vi den mobilliknande pryl som tar emot Amandas blodsockervärden från en sändare som hon har på rumpan. Läs mer om CGM i ordlistan.

2 Responses

  1. Ewa Delavaux
    | Svara

    Hej!
    Tänk att ni klarar allt så bra!
    Vi förstår att detta är ett livsäventyr för barnen.!
    ”Risken” är väl att ni får köra en repris på denna resa om några år.

    Vi följer er med spänning och stort intresse där vi slappar i södra Spanien.
    Kram Ewa & Kenth

    • everydiabetic
      | Svara

      Haha, den risken är vi definitivt beredda att ta! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *