Hem » Inför resan » En stickvan tjej tar sprutor

En stickvan tjej tar sprutor

skrivet i Inför resan 0

Nu närmar det sig – vår tvåmånadersresa till Mellanamerika ligger så nära i tiden att det är dags för vaccinationer! Hugo och jag har redan det mesta, men behövde fylla på gula febern. Barnen ska ha gula febern, Twinrix (hepatit A och B) och, strax innan avfärd, det vi brukar kalla för kolerahutten som i alla fall delvis skyddar magen från turistdiarréer. När vi pratade med Amandas diabetesläkare sa han att vi inte behöver tänka på något speciellt när det gäller just vaccinationerna. Självklart kan det bli svängningar i blodsockret av att kroppen reagerar lite på vaccinet precis som vid vilken annan infektion som helst, men annars är det inga konstigheter.

Så vi gick in på vaccinationsmottagningen och fyllde i våra formulär. Rasmus var lite febrig och eftersom vaccinationerna tar sämre då fick han stå över den här gången. När det var dags för själva sprutorna satt Amanda i mitt knä, och sköterskan pratade lugnt med henne och berättade att det kommer att sticka till lite. Kanske kommer det att kännas som när du tar blodsocker? Tar du blodsocker ofta? Amanda svarade att hon inte behövde göra det så ofta nu eftersom hon har sensor (CGM*). Sköterskan la fram ett antal klistermärken och sa att Amanda får välja två stycken, ett för varje spruta. Hon bad mig sedan hålla i armen och sedan stack hon. Amanda stelnade till lite, men inte mer än så. Snabbt gick sköterskan över på andra sidan och gav andra sprutan, samtidigt som hon hela tiden pratade lugnt och fint. Den andra sprutan gjorde uppenbarligen mer ont. Amanda började gråta stillsamt.

Sköterskan sa att hon var det modigaste barn hon stuckit, och jag tror faktiskt att hon menade det. Vilken ståltjej vi har! Vi berömde henne mycket för att hon tagit det så lugnt. Hon såg snyftande på när jag och pappa Hugo fick våra sprutor. Hon slutade snart gråta och sköterskan och hon fortsatte att prata. När allt var klart frågade sköterskan om Amanda skulle ha med sig någon docka på resan, och Amanda berättade att Ragu (favoritkaninen) ska med. Då gick sköterskan till ett skåp och plockade fram en spruta och ett par plåster så att Amanda kunde vaccinera även honom. Nu är Ragu vaccinerad på längden och tvären: han har fått sprutor i ben, armar, öron och mage, så nu ska det sannerligen mycket till för att han ska drabbas av något!

Efter vaccineringen gick Amanda med armarna lite stelt utåt, och i någon timme efteråt sa hon ibland att det gjorde ont. Sedan släppte det helt och allt som återstod var en stolt unge. Vi pratade mycket om hur bra det gått. Dagen efter på dagis berättade hon för alla i personalen om sprutorna, och hon visade sina två plåster på överarmarna.

Trots att Amanda är vanare vid stick än de allra flesta fyraåringar trodde jag att hon skulle jaga upp sig mer. Det var härligt att se att hon tog det så bra. Vi har pratat mycket med henne i olika sammanhang att det är bra att morska upp sig inför saker man bara måste göra. När hon börjar pipa för att hon oroar sig över något uppmanar vi henne att prata med vanlig röst, och det är fascinerande att se den fysiska förvandling som sker. Hon blir rakare i ryggen och ögonen återfår sin vanliga, ganska sturska blick. Jag tänker mig att det är något man har nytta av hela livet, särskilt om man, som Amanda, ofta måste göra saker man inte är särskilt sugen på.

För att få livslångt skydd mot hepatit behöver man ta tre Twinrix-sprutor. Nummer två ska tas efter en månad, och trean om ett år. Imorgon tisdag ska lillebror få sina första sprutor, och sedan ska vi vänta en månad innan det är dags för båda barnen att ta andra dosen av hepatitsprutan. Detta ska tajmas in med tredje dosen i Rasmus vanliga vaccinationsprogram. Eftersom gula febern och MPR (mässlingen, påssjuka och röda hund) är levande vaccin ska man antingen ta dem samtidigt eller med en månads mellanrum. Det blir lite pussel med sprutorna, men om inget oväntat sker ska vi nog få ihop det!

 

*CGM = continous glucose monitoring, dvs en sensor under huden som uppskattar blodsockerhalten var femte minut genom att mäta i fettvävnaden. Systemet ger inga exakta värden och man måste fortfarande ta minst två blodsockertester per dygn, men det minskar antalet stick rejält och man får bra uppgifter om trender. Det är guld värt för oss då blodsockret kan ändras snabbt på kort tid.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *