…och inte mot den, det jobbar vi hårt med. När Amanda knappt 1,5 år gammal fick diagnosen diabetes typ 1 var en av mina första tankar: Nu vänds hela vårt liv upp och ner. Vi kommer inte att kunna göra det vi vill. Redan dagen efter ändrade jag ramarna för tanken. Vi kommer kunna göra nästan allt vi vill – men det kräver mycket mer planering och förberedelser. Det är en helt annan sak än att inte kunna göra det alls!
Innan våra barn kom till världen var min man Hugo och jag ute och reste länge och mycket, mest i Mellan- och Sydamerika. Vår plan var att fortsätta resa även med barn, men i och med diabetesens inträde i familjen komplicerades situationen. Vi insåg att vi måste vänta innan vi gör några större grejer; vi måste först lära oss mer och bli tryggare i vår roll som vikarierande bukspottkörtel. Amanda måste ha fått sin första magsjuka efter diagnosen så att vi har en aning om vad det innebär. Julen 2013 tillbringade vi över kräkshinkarna och vi klarade det utan att behöva köra in vår tjej till sjukhuset. Nu var det bara att beställa resa! 🙂
Så den 26 november flyger vi iväg och kommer tillbaka först två månader senare. Vi landar i Costa Rica och kommer förmodligen att ta oss ner till Panama ganska direkt. Mestadels kommer vi att vara i Costa Rica, men vi ska också ta en tur in i Nicaragua. Djungel och bad står på programmet. Naturen lockar oss att ständigt återvända till dessa trakter.
Den här bloggen ska handla om att leva med ett litet barn med diabetes typ 1, och den tar sitt avstamp i vår resa och förberedelserna inför den. Jag vill inspirera andra till att se möjligheterna, trots att man själv eller ens barn har drabbats av en kronisk och, om den inte konstant behandlas, dödlig sjukdom som kräver ett enormt jobb för att man ska kunna leva väl med den. Jag kommer både att göra tillbakablickar och berätta om nuet. Jag vill dela våra erfarenheter och hoppas att det finns okända vänner därute som kan ha nytta och glädje av det!
Lämna ett svar