Igår var det podbyte, igen. När barnen kom hem var vi ute i solen och planterade för att säkra sommarens superlokala grönsaker. Hugo och barnen fortsatte med det medan jag gick in och fixade mat, tog ut insulin ur kylen och målade en pod som föreställde två badande barn. Med jämna mellanrum pep handis och varnade för lågt värde, och varje gång kollade jag telefonen och såg att papegojan låg högre. Till sist behövdes det socker i alla fall. Jag öppnade dagens post och såg att läkarintyget till förnyandet av vårdbidraget kommit – bra. Klockan bara rann iväg, och när vi väl avslutat middagen så var hon redan halv sju och barnen satt och gnuggade ögonen med sina sommarsvarta tassar.
I räserfart satte vi nya podden, och jag såg direkt att det var en som gjorde ont. Ofta reagerar Amanda inte alls när nålen skjuts in och ibland grimaserar hon till och sedan är det över, men enstaka gånger, som igår, märker man att det gör rejält ont. Hon hoppade på ett ben upp till övervåningen. Även de ondaste brukar vi låta sitta ett litet tag, för ganska ofta avtar smärtan och då vill vi inte ha bytt bort en pod i onödan. Det är dyra grejer som vi hanterar. Självklart byter vi om de fortsätter göra ont, barnatortyr vill vi inte hålla på med.
Jag läste för barnen och pussade dem god natt. När jag gick ut ur Amandas rum visade handis 12. Jag kikade på min telefon: 17. Hade ingen aning om vem av dem som låg närmast sanningen. Jag blev sittande ett tag, obeslutsam. Borde gå in och sticka för att få veta, men gör jag det stör jag Amandas insomnande och då kan hon vara vaken bra länge till, och ungen behöver sin sömn så himla mycket. Samtidigt ville jag inte ge insulin när jag inte visste värdet alls. Så jag väntade. 20 minuter senare kalibrerade vi in ett värde på 15 och vi gav insulin. Ingen effekt, så en timme senare gav vi mer. Innan jag somnade gav jag ännu mer.
Klockan två på natten hörde jag ett ynkligt rop inifrån dotterns rum: ”Det är blött!”. 999 gånger av 1000 vaknar hon när hon behöver kissa, men inatt var det den tusende gången. In med barnet i duschen, ner med lakan och täcke till tvättstugan. Byta madrass, bädda om, torka ungen och bädda ner henne. Och ge lite mer insulin.
Berodde sängvätningen på det höga värdet? Hade jag fått ner värdet om jag gått in och stuckit direkt och kunnat ge insulin snabbare? Berodde det höga värdet på att jag underdoserade till middagen (det har varit pressat några kvällar innan), eller på att den gamla pumpen inte fungerade som den skulle på slutet? Eller på att vi tog bort den gamla podden för snabbt nu när vi strax innan podbytet givit bolusdos, så att insulinet inte hann tas upp av kroppen och istället åkte ut genom nålhålet i huden? Eller är det nya pumpen som bråkar?
Många frågor och inga svar. Efter två nätters jour släpper jag nu frågorna. Jag sitter på tåget på väg till Stockholm och Diabetesförbundets Riksstämma eftersom jag är nybliven medlem i deras Föräldraråd. Det känns värdefullt och spännande! Livet med diabetesbarn är speciellt, och jag brinner för att driva frågor som kan underlätta för dessa hjältebarn och deras föräldrar. (Ja, och för alla andra som kämpar med sin diabetes – förstås.) Och så ska jag sova ostört i två nätter har jag tänkt. Jag hoppas att de inte förväntar sig att man ska vara vaken och social senare än till kl. 22… 😏
Lämna ett svar