Fy sjutton vad vi har det bra! Idag har det varit en resdag som började med buss klockan nio imorse och slutade med att vi till sist hittade någonstans att bo strax innan middag. Däremellan har jag och ungarna tillbringat ett par timmar på ett ställe där det enda de kunde göra var att springa bort 20 meter och sedan springa tillbaka igen, medan Hugo kutade staden runt för att hitta tak över natten. Vi kunde inte flytta oss eftersom vi hade all packning. Först åt vi mellis, jättegoda batidos utan socker, och trots vägning och kolhydratsräkning och med två ivriga ungar på rad på en liten bänk blev det ett relativt harmoniskt mål. Sedan läste vi lite Bamse, sjöng sånger och ungarna hade springtävling. Amanda på Lilla Gubben förstås, en överjordiskt snabb häst har jag förstått. Det är fortfarande otroligt varmt, barnen är blöta i håret av svett, men ändå håller de modet uppe och skapar sig lek trots knappa omständigheter. Det är en förmån att få vara tillsammans så mycket utan vardagens ständiga pyssel. Jag är så innerligt glad att vi gör det här! Innan vi reste var jag lite orolig för att vi reser mer för vår skull än för barnens och att det skulle bli jobbigt för dem. Nu känner jag att de har det så himla bra, att de njuter av att vi får vara tillsammans så mycket och att de verkligen har utvecklats på ett positivt sätt båda två. De leker mycket mer med varandra här än hemma, och de lär sig att vänta och inte få allting serverat på ett guldfat.
När man är ute så här och har allt man behöver i några väskor, inser man också att vi har en väldig massa saker hemma. När man dessutom reser i ett fattigare land och hela tiden får skrivet på näsan hur extremt priviligierade vi är i Sverige känns det ledsamt att tänka på det ekorrhjul av konsumtion som vi fastnat i. Och då ligger vi inte precis i täten i prylligan. Relationer är faktiskt det som spelar roll, det är klyschigt men sant. Nästan alla här är intresserade av oss och den miljö vi kommer från. Vi skulle kunna ses som ännu en samling utsugande turister som trots allt genererar pengar till landet, men nyfikenheten känns äkta. Vi borde vara mer nyfikna på varandra, och våra nya medborgare, än vi är. Inte ha så förbaskat bråttom hela tiden. Vi hoppas få med oss en del av den ödmjukheten hem.
En annan reflektion är att det är bra att våga utmana sina barn. De klarar så otroligt mycket mer än vi tror! När jag ser hur barnen har det här inser jag att vi sopar alldeles väldigt framför våra barn i Sverige. På gott och ont. Barn ska ha allt det de behöver, men liksom vi vuxna flyttar de sina referensramar och skapar sig behov som de egentligen inte har.
Vi älskar det här livet och det har hittills inte funnits ett spår av hemlängtan någonstans. Även om vi blir matta över bristen på miljötänk, med vånda slänger alla sopor i samma påse och ibland drömmer om vilken mat vi ska laga när vi kommer hem… Ju svettigare man är, desto skönare är det att ta en dusch, och ju tyngre väskan är desto skönare är det att sätta ner den när man kommit fram. Vi njuter av de små sakerna och det enkla livet.
Slutligen, vilken förmån det är att bo i ett land som har en sjukvård som är (relativt) oberoende av klass och inkomst och där vi får support både ekonomiskt och medicinskt! Det är väldigt lätt att föreställa sig ett barn med diabetes här. Jag har svårt att tro att särskilt många får pump, och cgm finns knappast på kartan. I Costa Rica tror jag ändå att de flesta får adekvat vård, men i många länder dör barn på landsbygden av odiagnosticerad diabetes typ 1. Det finns så mycket att vara tacksam för, om man tänker efter.
Lämna ett svar