Imorse vaknade Rasmus vid fem, och när han legatoch snurrat mellan oss tillräckligt länge gick Hugo upp och de båda gick ut och tittade på ’apa’, ett ord som Rasmus nu lärt sig. Amanda vaknade klockan sex med orden ’var är Rasmus, han ligger inte bredvid mig?’. Det värmer såklart ett mammahjärta att höra.
Bs har legat bra inatt när vi väl fick ner det efter badtoppen igår, och imorse bytte vi insulin och ’svans’. Vi passade också på att återblöta de kylpåsar som håller den värsta hettan borta från insulinet, efter som det inte tål värme något vidare. Insulinet ska förvaras kallt, men får absolut inte frysa, för då blir det overksamt. I rumstemperatur håller det i ungefär en månad. Det är i sanning en krävande medicin. Eftersom vi ska vara ute i två månader måste vi förvara det i kylen ibland för att det ska hålla hela vägen. Där vi bor nu finns ett gemensamt kök, och det känns hyfsat lugnt att lägga in det där, men eftersom vem som helst kan komma in från gatan in till köket vågar vi absolut inte lägga ut allting där. Det är märkligt att vara så kopiöst beroende av något som ser så oansenligt ut. Små genomskinliga ampuller som räddar livet på vår dotter, varje dag. Så det gäller att sprida ut riskerna. Vi hade ingen aning om förr hur lätt det var att resa, innan barn och diabetes…
Idag har vi haft en ’följa ungarna’-dag, vilket innebär att vi mest har badat och spanat på djur (Amandacitat: Idag vill jag se vrålapor och agouti, för jag har aldrig sett vrålapor förut, och igår såg vi bara två agoutis). Vrålapor blev det, och en agouti, och som bonus en näsbjörn, ett par leguaner högt uppe i ett träd och ett antal stillasittande sengångarklumpar.
Vrålapor
I havet är båda ungarna som sälar, och Rasmus blev jätteledsen när det var dags att avsluta för idag. Han har kastat sig handlöst i vågorna (och litat stenhårt på att någon rycker in om han inte kan komma upp) och trots att underkäken skakade av köld och han fått flera kallsupar ville han bara bada mer och mer. Även Amanda har farit omkring som en överlycklig vante i vågorna, och vi har fått vakta dem noga hela tiden. Plötsligt kommer en man förbi och påpekar att vi har en sengångare i trädet ovanför oss. Vi hade sett flera stycken på vägen dit, men ingen så nära. Det är ju ett otroligt märkligt djur, med pälsen åt fel håll och en matsmältning som är så långsam att den kan bryta ner nästan vad som helst i växtgiftväg. Vårt exemplar i badträdet vilade, åt, kliade sig, vilade sig, kliade sig och vilade sig. Vi stod och tittade länge på den (en i taget, ungarna var mer intresserade av vågorna).
Så här ser man dem oftast, sengångarna
Men ibland har man tur och får se dem närmare, när de vilar sig…
…eller när de krafsar sig lite på ryggen.
Det är fint att vara här med barnen. De charmar de flesta; folk här låter sig gärna charmas av barn och många tar kontakt. Vi får många glada leenden och kommentarer hela tiden, och det är mysigt. Amanda har orkat bra idag, trots stora gäspar och mörka ringar runt ögonen. Hon hade en dipp innan lunch, men det berodde också på att hon var låg. En sockerbit och lite vattenmelonjuice gjorde susen och efter tio minuter började hon sjunga och prata igen efter att ha varit alldeles tyst. Vi hoppas på ett bra bs inatt och på två barn som sover hela långa natten trots klibbande värme, skällande hundar, vrålande vrålapor och arla morgonsol.
Amanda upptäcker fascinerad en blomma som har som försvarsmekanism att fälla ihop sina blad om något rör vid dem. Så här ser bladen ut före pet:
Och så här ser samma blad ut efteråt.
Lämna ett svar