Det känns svårt att skriva idag. Alla ”vanliga” problem med diabeteslivet överskuggas av den förlust som en familj i facebookgrupperna just har drabbats av. Deras son förlorade livet. De har kämpat så hårt. Genomlidit så många kval. Varit så oroliga för att det värsta ska hända. Och nu har det hänt.
Oavsett hur det gick till i just det här fallet är detta återigen en påminnelse om att diabetes typ 1 är en sjukdom som kräver ork, tålamod och förnuft. Som är svår att kombinera med ungdomars frihetslängtan. Som kräver så mycket av den som drabbas av den. Mina tankar är med dem som blev kvar. Det är ingen tvekan om att vi alla blir djupt berörda. Gruppens alla tårar lindrar inte familjens sorg, men de faller likväl.
Jag vill inte skriva för mycket om den familj som nu måste få bearbeta sin förlust ifred. Vila i frid J. Det gör mig så ont att det skulle sluta så här för dig.
Jon Henrik Fjällgrens jojk till sin vän Daniel kommer för mig igen. Daniel dog av sin diabetes typ 1, och den jojk som Jon Henrik skapade till hanns minne är förunderligt vacker. Ofta kan musik säga mer än ord. Daniels jojk.
Även om det känns konstigt går jag nu tillbaka till min ursprungliga agenda: att sammanfatta lite av vad som skrivs i grupperna. Jag vill visa på bred front hur livet med diabetes ter sig. På ett sätt känns det oviktigt med tanke på vad som hänt, men av samma anledning känns det också viktigare än någonsin.
Våra diabetiker, i alla fall de med pump och cgm, är tejpade och nålade hela tiden. En del klarar inte av tejpen utan får utslag, blåsor och variga sår. En del måste byta nål varje dag. Det finns till och med diabetiker som är allergiska mot insulin, och då har man det verkligen besvärligt. Man måste byta insulinsort och stickställe hela tiden för att kroppen ens ska ta upp insulinet.
När det kommer ett rop på hjälp och en bild på ett illrött sår strömmar det in tips om olika tejpsorter, skavsårsplåster och till och med en sorts nässpray som ska vara effektiv. Ett litet barn med känslig hud fick sluta med både pump och cgm på grund av att hon reagerade så kraftigt på tejpen att hon blev helt skinnflådd. Återgången till pennor och vanliga blodsockerstick i fingret ledde till kramp efter kramp, och det var jobbigt att läsa om deras gemensamma kamp för att få en vettig vardag. Nu har de, med hjälp av skavsårsplåster, kunnat återgå till cgm, och den lilla tjejen behöver inte längre vara lika rädd för att när som helst, som en blixt från klar himmel, drabbas av kramp.
En del är väldigt lyhörda för sin egen kropp och vet precis hur de ligger i blodsocker bara genom att känna efter, andra har helt tappat förmågan och känner inget förrän värdet är helt galet. Ju längre man lever med diabetes typ 1, desto mer avtrubbad blir man tyvärr för kroppens signaler. Tekniken utvecklas, och rätt många typ 1-diabetiker lever idag ett lättare liv med hjälp av kontinuerliga blodsockermätare. Andra har valt en annan väg: människans bästa vän.
Med hjälp av en massa träning kan den hund som har rätt förutsättningar känna på lukten på sin diabetiker hur hens blodsocker ligger. Om det inte ligger som det ska larmar hunden sin husse eller matte, och om hunden inte får det gensvar den förväntar sig springer den iväg efter annan hjälp. Faktum är att hunden många gånger reagerar innan blodsockret har fallit. Flera har vittnat om hur de tagit stick i fingret när hunden har larmat och konstaterat att blodsockret varit okej. 5-10 minuter senare har de börjat darra och skaka av den känning som hunden larmade för. Det är helt fantastiskt vilka nosar de har!
Här kan du se en resa från valp till larmande diabeteshund:
Från valp till diabeteshund del 1
Från valp till diabeteshund del 2
Här kan du höra ett program från Sveriges Radio om hundarnas förmåga att nosa sig till sjukdom och blodsocker:
Lämna ett svar