Vi föräldrar hade en rymmarhelg helgen som var. Min mamma och bror var hemma hos oss och tog hand om barnen och jag och Hugo drog iväg. Från början hade vi tänkt åka till Köpenhamn eller Malmö, men när Hugo kollade på väderprognoserna och såg stora solar kom han med en lite halvgalen idé: Ska vi inte sticka ut och paddla istället? Först tänkte jag att jag inte orkade med det. Sedan tänkte jag om. Finns det något mer lugnande för själen än att vara ute i naturen i lugn och ro utan krav? Svaret på den frågan är definitivt ett nej. Sover man bäst i tält eller i en säng? Tja, tyvärr sover man klart bättre i en säng. Men va fasen, vägs inte den halvtaskiga sömnen upp av fågelkvitter, vågskvalp och vindsus? Jo!
Så vi packade tält, sovsäckar, liggunderlag, trangiakök, mat, en massa varma kläder och sedan la vi grejerna på en kärra och gick ner till vårt båthus. Där knölade vi ner allting i kajakerna och paddlade rakt ut i solen. Redan där kände jag att hur illa vi än skulle sova var det värt det. Att ta sig fram stilla i en kajak och förflytta sig framåt under praktiskt taget absolut tystnad – wow! Det är faktiskt magiskt.
I drygt två dygn paddlade vi oss igenom ett å-system som då och då mynnade ut i en sjö. I perioder såg vi bara vass och det var inte alls så enformigt som man kan tro. Tvärtom var det skönt med avskärmningen och spännande med alla vindlingar som man inte kunde se förrän man var framme vid dem. I vissa sjöar fick vi ta i lite mer, ibland var det vågigt, ibland nästintill spegelblankt. En lunchpaus tillbringade vi på en klippa med närgångna myror, en annan i en grässluttning – Hugo småsovandes med hatten över ansiktet och jag läsandes en bok. Vi fick bära förbi en del passager, och det var tungt. Sedan var det härligt att sätta sig i kajaken igen och bara njuta.
Det var så skönt att slippa alla intryck från människor, bilar och stadsliv; helt rätt priorieterat av oss alltså. Vi har varit tysta långa stunder och pratat om viktiga eller oviktiga saker andra stunder. Vi har sett välkända trakter från vattenhållet, oväntat upptäckt ett gravmonument på en pytteliten ö, hälsat på två snokar, spekulerat över konstiga hus vi passerat och njutit, njutit, njutit av fågelsång, sol på nosen och ett långsamt tempo.
Vi har fått fina bilder på barnen och en och annan diabetesrelaterad fråga skickade till oss, men i övrigt har vi släppt dem helt, och de oss tror jag. Det är hälsosamt. Sömnmässigt var vi inte utvilade när vi kom hem, men ändå fulltankade med energi. Tyvärr blev den första natten hemma en riktigt kass natt. Men ändå, den här helgen kommer jag att leva länge på! Jag är tacksam att jag har människor i min närhet som gör detta möjligt. 💓
Ps. Nu ska jag snart iväg och vara resurs igen. Detta är fjärde veckan som vi är inblandade, mer eller mindre. Systemet är alltför sårbart, kan man konstatera.
Lämna ett svar