Vad hände?

I natt hade jag jouren. Hugo sov uppe, det har varit en del nattstrul på sistone så vi kör varannan natt på övervåningen. Överhuvudtaget lever blodsockret mer rövare än vanligt just nu. Själva barnet är också påverkat. Vad är hönan och vad är ägget? Hon är väldigt trött trots att vi får henne i säng i tid. Hon är klassiskt tröttröd under ögonen och ilskan exploderar som vulkanutbrott över de mest märkliga saker. Något är på gång i kroppen helt klart. Kanske ska hon växa, eller ta ett mentalt utvecklingssprång? Kanske suger skolan med alla intryck musten ur henne? Vår lilla unge utan filter, som ser allt och hör allt.

Jag hoppas det går över snart, vad det än är. Det som sker i hennes kropp rår vi inte över, och det enda vi kan göra är att återigen mickla med basaldosen för att se om vi kan få den att stämma bättre. Frågan är var man börjar när vad som helst kan hända med blodsockret när som helst?

I natt hade jag jouren som sagt. Det började med att lillebror ramlade ur sängen med en rejäl duns, trots den kudde som ligger under madrassen för att hindra just det från att hända. Lite tröst och några mysiga kramar senare sov vi båda två igen. Sedan vaknade jag av någonting, oklart vad, vid ettsnåret. Jag kan ha varit vaken någon gång innan också, det minns jag faktiskt inte. Handis varnade i alla fall för att sensorn slutar fungera om fem timmar. Det är dumt att starta om den på morgonen om man slipper, så jag startade om den direkt. 9 och sned pil neråt, det borde vara lugnt. Ha!

Drygt två timmar senare vaknade jag igen: Dags att kalibrera! Jag tog på mig pannlampan, utrustade mig med stickgrejer och två teststripar. Gick in till Amanda som låg där och snusade med öppen mun och en framtand borta. Njöt av den goa uppenbarelsen en stund innan jag försökte lirka loss en hand som prydligt låg inklämd under kinden. ”Jag är törstig” sa en grötig röst och jag hämtade vatten och rättade till täcket som hamnat i en oformlig klump på mitten. Sedan fick jag sticka henne. 16,5 och 19,9. Inte underligt om hon var törstig! Ett glas vatten försvann i ett nafs.

På två timmar hade det alltså vänt brant uppåt. Hon hade inte ätit, bara sovit. Andra nätter har det legat rakt den tiden på dygnet. Ytterligare andra nätter har det varit lågt, lågt, lågt. Just nu finns här ingen logik, och det är frustrerande.

Jag gav en massa insulin, och sedan var det lögn att somna om. Efter en timme hade i princip inget hänt, så jag gav ännu mer. I samma ögonblick som insulinet tickat in visade handis pil rakt ner. Gav jag för mycket? Tack och lov för Dexcom så att jag kunde följa blodsockrets väg ner och stoppa det om det gick för långt! Jag är tacksam för Dexcom trots att den, strax efter att jag lyckats somna till sist, pep igen för högt värde.

Amanda vaknade på ett bra morgonvärde, men fortfarande fanns uppenbarligen aktivt insulin i kroppen, så det slutade med socker. Hon var pigg och glad i alla fall, opåverkad av nattens klättring mot alltför höga toppar.

Det värsta är att det här inte är någon ovanlig natt. Skulle jag skriva om alla liknande nätter skulle ni bli uttråkade. Det bara pågår och pågår.

Själv är jag lite extra trött idag. Men jag tar det. Jag kan inte ta diabetesen från min dotter, men jag kan serva henne på nätterna så att hon i alla fall vaknar pigg. Alltid något.