Ska jag, eller ska jag inte?

Det är svårt att analysera resultatet av Den Stora Bassänkningen som jag gjorde häromveckan. Enstaka kvällar är den perfekt, andra inte alls bra – men åt olika håll. Ungefär lika oförutsägbart som vanligt med andra ord.

Igår natt var Hugo borta i jobbet igen. Jag hämtade barnen på dagis och vi hade en ovanligt harmonisk kväll. När vi satte oss vid matbordet låg blodsockret perfekt, och eftersom vi oftast fått tampas med ett pressat blodsocker på kvällstid underdoserade jag aningen till middagen. Vi snackar alltså 0,1 enhet, dvs 0,001 ml insulin som hon inte fick. Fel chansat av mig, även om det nog inte hade någon större betydelse just denna kväll.

Ganska snabbt efter middagen steg blodsockret till 10 ungefär. Jag tänkte att det nog vänder snart, men det stannade där till klockan åtta. Då plötsligt fick det raketfart, och en halvtimme senare var det över 20. Amanda sov, tack och lov. Strax efter åtta bestämde jag mig för att ta ett stick i fingret för att kolla om det stämde. Det gjorde det inte riktigt, men det var fortfarande alldeles, alldeles för högt.

Basen var redan höjd till 140 % och jag duttade på med rejäla korrigeringsdoser. En intern förhandling började: Jag borde byta nål för att utesluta att det är den som krånglar. Samtidigt trodde jag inte att det var stopp i nålen, för då borde det vara ännu högre, och det är trots allt ytterst sällan vi får nålstopp. Att väcka en Amanda som ligger på ett skyhögt blodsocker och byta nål vill jag inte göra i onödan. Sätta nål medan hon sover är uteslutet. Hon vaknar varje gång och blir jätteledsen, så det har vi helt slutat med. Att sätta nål när blodsockret ligger så högt verkar göra ondare på henne, och risken är stor att hon sover oroligare om jag väcker henne ur djupsömnen. Ska jag, eller ska jag inte? Tänk om det är stopp i alla fall?

Jag brakade på med mer insulin och avvaktade. Strax steg kurvan igen, för att sedan fastna runt 18. Innan jag gick till sängs kontrollstack jag igen. 18,9, det stämde. Jag försökte också ta ketonprov och lyckades nästan, men när det bara saknades lite, lite blod för att stickan skulle vara full ryckte hon åt sig handen och det var lögn att få henne att lämna tillbaka den utan att väcka henne. Så jag luktade noga på andedräkten istället och kände ingen antydan till acetondoft. Tänkte att jag får göra ett nytt försök senare om blodsockret inte sjunker.

Mer insulin. Basen fortsatt på 140 %. 23.30 – mer insulin. 00.50 – mer insulin. 02.00 – mer insulin och en kissning av världens tåligaste tjej (höga värden = högre kissproduktion). 04.00 – äntligen ett värde som var inom normalgränsen. Hmm, borde jag sänka tillbaka basen nu? I normala fall hade jag inte tvekat, men min magkänsla sa mig att den skulle ligga kvar på 140 %, och det visade vara rätt. Efter sex-åtta timmar med alldeles för mycket socker i blodet var det äntligen någon slags ordning på torpet igen. Plötsligt låg blodsockret som ett sträck mellan 6 och 7. Så himla märkligt.

Amanda vaknade i morse och var precis som vanligt, trots att hennes kropp har bråkat med henne större delen av natten. Möjligen lite röd under ögonen, men annars intet spår av nattens kamp. Det är en liten tröst ändå.

Vad som hände? Ja, säg det. Jag har ingen aning. Tillväxt? Något galet vid middagen? Infektion? Jag får släppa det nu och ta revansch i eftermiddag och ikväll. Eller så får Hugo ta den revanschen.