Barnen är lediga på fredagar, och eftersom det här var en fredag utan snor för en gångs skull (långnäsa vabruari!), bestämde vi oss för att åka till badhuset på eftermiddagen. På förmiddagen packade jag och barnen badkläder och fixade fika medan pappa Hugo satt uppe och jobbade. Efter lunch flexade han ut och vi gav oss av.
Barnatrillade chokladbollar med cashewnötter, kokos eller ”socker”.
Det var länge sedan vi var där, och det har inträtt en stor, stor skillnad sedan sist: Amandas blodsocker verkar numera sjunka vid fysisk aktivitet. Tidigare har vi inte sett några sådana tendenser. Alltså var vi tvungna att arbeta fram en ny strategi för hur vi skulle dosera insulin.
Vi gillar verkligen Amandas pump, men den har en brist och det är att den inte är vattentät. Vi måste koppla loss den vid badet och dosera insulin nu och då, istället för den dutt var tredje minut som pumpen i vanliga fall levererar. Problemet är att insulin tar 1-2 timmar på sig att nå sin verkningstopp, och det innebär alltså att det insulin vi ger/inte ger nu, spelar in för hur blodsockret blir om två timmar. Att ha lite klärvoajanta egenskaper hade inte varit fel! Men tyvärr är det ont om den varan i vår familj.
Innan vi klev i badet låg blodsockret på 10. Lite högt, men det kändes på ett sätt rätt bra. Den kommande timmen skulle hon ha 0,5 enheter i bas, så jag gav 0,3 innan jag kopplade loss. Det som absolut inte får hända när man badar är att man överdoserar insulin så att barnet får en kraftig känning och inte orkar stå utan åker ner under vattnet, och därför vågade jag inte ge mer. Handis låg i en påse vid bassängkanten, och eftersom Amanda numera har sensorn på armen (tidigare hade hon den på rumpan som ju alltid är under vatten när man badar) hade de kontakt med varandra nästan hela tiden. Efter 40 minuter kallade vi upp en motvillig Amanda till kanten, kopplade på pumpen en snabbis och gav ytterligare insulin. Blodsockret hade inte sjunkit alls och den kompensation för utebliven basal som jag tidigare gett var ”förbrukad”.
Men sedan sjönk det med en farlig fart! Strax fick hon socker i några omgångar istället, och vi tidigarelade melliset för att fylla på i magen och blodet. Nu låg hon på ett blodsocker omkring tre, och då hamnade vi i dilemmat att vi såklart inte ville ge för mycket insulin. Alltså snålade vi.
Vid mellistid. 2.8 och pil snett neråt, och då känns det helt fel att ge insulin.
I bastun när vi var på väg hemåt låg bs på 4 och sluttade svagt neråt. Det var en timme till middagen och jag gav druvsocker. Men se, det skulle jag inte ha gjort! Plötsligt flög det upp på 15 och suckande fick jag inse att det var effekten av den uteblivna basalen som vi inte vågat ge där vid melliset.
På kvällen när vi la oss låg blodsockret på 9. Vi gav ingen korr, men mitt i natten fick Hugo ändå ge socker. Den fysiska aktiviteten hade förmodligen fortfarande en inverkan. Det är mycket att tänka på för några timmar på badhuset! Men Amanda hade jätteroligt och ville tillbaka redan dagen efter, så det var det värt. Jag är glad så länge hon bara kan vara en bekymmerslös unge som plaskar och ”simmar”, och slipper fundera hit och dit på insulin- och sockerbalansen. Funderandet och analyserandet tar vi så gärna för att hon ska få ha riktigt kul.
Men visst är det lätt att bli lite avis på alla som bara skickar ner sina barn i vattnet utan att behöva fundera på mer än att barnen måste få påfyllning av energi då och då. Det är mycket man tar för givet i livet!
Lämna ett svar