Idag har Amanda varit hos tandläkaren. ”Vanliga” barn blir kallade en gång var 12:e till 18:e månad, men Amanda går en gång i halvåret. Detta trots att hon äter mer regelbundet och mer nyttigt än de flesta i hennes ålder och trots att vi borstar hennes tänder morgon och kväll. Varför? För att hon för sin överlevnads skull är en nattätare. Slår man ut alla gånger vi är uppe och ger henne socker på natten blir det säkert i snitt en gång per natt. På natten är salivutsöndringen mindre, och saliven skyddar mot hål. Dålig kombo med socker alltså.
Vi gör vad vi kan för att minska slitaget på hennes tänder nattetid. Vi ger till exempel socker upplöst i vatten som vi sprutar in i hennes mun. Därmed slipper hon tugga, och mindre fastnar i tänderna. Ambitionen är att vi ska skölja ner det hela med lite rent vatten efteråt, men det lyckas vi oftast inte så bra med. Hon är av naturliga skäl mer intresserad av sockervattnet än av det vanliga vattnet… Tack och lov sörplar hon i sig sockret i sömnen.
Hos tandläkaren får vi alltid frågan (så ock idag):
”Har hon en svårinställd diabetes?” (Finns det en lätt diabetes alltså? Hit med den bara, vi tar den direkt!)
Vi, och många med oss, känner också alltför väl igen frågan:
”Varför borstar ni inte tänderna efter att hon fått socker på natten?” (Har du försökt att borsta tänderna på ditt sovande barn mitt i natten? Har du provat att ens tänka tanken när du redan är uppe 2-3 gånger varje natt i andra ärenden? Man orkar inte. Man måste prioritera mellan de nattliga ärendena, och tyvärr ligger tandborstningen så långt ner på listan att det faller fetbort – i alla lägen.)
Eller den här: ”Behandlas hon med tabletter eller sprutor?” (Jag fattar att det kan vara svårt för random people att veta, men ser man en liten, helt normalviktig knatte med diabetes behandlas hen alltid med injektioner. Då är det alltid typ 1. Det tycker jag nog att en tandis borde veta, se nedan.)
Genom åren har det till min kännedom kommit en del fantastiska förslag från tandläkare runt om i landet. Min absoluta favorit är den här:
”Men, om ni prompt måste ge barnet något att äta på natten, ge något som inte innehåller socker!” (Men guuud, att vi inte har tänkt på det!)
Jag förstår att okunskapen är stor om typ 1 i samhället. Det är en lite hemlig sjukdom, och komplexiteten gör att den är svår att greppa. Men. På en tandläkar/tandsköterskeutbildning borde något så grundläggande som problematiken kring diabetes typ 1 ingå. Inte många andra behöver äta nattetid på samma sätt. Sockerrikt dessutom, det är ju själva poängen med nattätandet och druvsockerknaprandet (även på dagtid).
Men vi diabetiker/diabetesföräldrar är ganska härdade. De flesta ger sin tandläkare en liten snabblektion och går sedan vidare i livet, för liknande saker stöter vi på hela tiden. Behöver man skriva av sig gör man det hos dem som förstår vårt lite speciella liv på djupet. Det kan vara väldigt skönt ibland, och leda till en hel del uppfriskande skratt som i bästa fall förlänger livet! (Som kompensation för bortfallen och upphackad sömn..?)
Om hon hade några hål? Nepp! Det såg så fint ut så. 🙂
Lämna ett svar