Amanda och jag var på US i Linköping på rutinkontroll för en vecka sedan. Vi bor i det hörn av länet som ligger allra längst bort från sjukhuset, så varje besök är en hel dagsutflykt från vardagen.
Den här gången var det bara HbA1c, blodtryck, längd och vikt och blablabla, som Amanda uttrycker det, dvs prat. HbA1c tar man genom ett vanligt stick i fingret (det krävs bara lite mer blod). Blodet sugs upp i ett kapillärrör som sedan sticks in i en maskin. Den tuggar och väser lite innan den några minuter senare presenterar resultatet. Sedan var det dags för blodtryck, och Amanda har nu gått från allra minsta blodtrycksmanschetten till den näst minsta. Hon var helt med på noterna och satt alldeles stilla medan maskinen pustade, klämde och mätte. Det är ju inte precis första gången hon är med om det. Allt såg bra ut.
Längd och vikt överensstämde med bvc:s fyraårsmätning som vi gjort några dagar tidigare, så jag tror att vi kan vara rätt säkra på att hon nu är 103 cm lång. Hon har, precis som vi anade, mycket riktigt vuxit under vår resa. Närmare bestämt hela två centimeter, inte illa på några månader! Det är kanske inte så konstigt att vi har fått öka insulindoserna rejält den senaste tiden om hon haft så fullt upp med att bli längre.
Jag fick också se hennes viktkurva, och det är två prydliga hack under hennes fyra år i livet: ett stort när hon fick sin diabetesdiagnos och ett lite mindre när hon blev inlagd för lunginflammation.
Vi fick lite nya recept på insulin, sensorer och nålar och de hörde sig för hur det gått på vår resa. De frågade Amanda vad som varit allra bäst, och hon hade svårt att bestämma sig för om det var badet eller djuren. Jag tror de kom på delad förstaplats…
En lärdom från resan är att alltid ha långtidsverkande insulin hemma i kylen. Sedan vi gick över till pump har vi inte haft det, och vi har heller inte behövt det eftersom vi faktiskt inte har använt pennor en enda gång sedan dess. Men, om pumpen lägger av en lördag kväll innebär det att vi inte klarar oss själva tills apoteken öppnar på måndagen. Onödigt för oss och onödigt för sjukhuset. Så nu ska vi se till att vi skaffar hem det, för säkerhets skull. Återigen, hängslen och livrem.
Än så länge är sjukhusbesöken roliga utflykter (utom när det ska tas årsprover i armen, det är inte så populärt). Vi, liksom många andra, försöker göra det till något positivt eftersom vi måste dit ganska ofta. Numera är det bara en av oss som åker med henne, och det blir lite extra lyx att få vara ensam med en förälder en hel dag. Den här gången hade vi dessutom mormors syster med oss på sjukhuset (kul för Amanda och lättare att föra sammanhängande samtal för mig…), och på vägen hem köpte vi en ny Bamse-musiksaga som gick på repeat hela vägen hem.
Vi hade en fin dag, jag och min lilla superhjälte.
Lämna ett svar