Igår ringde de från dagis före lunch och rådgjorde. Amanda var hög, hög, hög och de ville kolla att de tänkt rätt med korren. Jag talade om hur de skulle göra. Vid tvåtiden kom jag dit för att hämta med henne till tandläkaren. Handis visade HÖGT även då, men resursen sa att ett stick i fingret för en kvart sedan visat 16,5, så vi gjorde båda bedömningen att det var på väg åt rätt håll och att handis inte hängde med. Besöket hos tandläkaren gick bra, och ingen kunde ana på fröken i tandläkarstolen att hon sedan tre timmar tillbaka hade ett alldeles galet blodsockervärde. När undersökningen var klar (inga hål), fick Amanda välja ett litet djur. Men hon tackade nej när hon fick se dem, för hon hade redan alla sorter… Så går det när man är stamkund inom vården!
(Ett litet urval)
Innan vi åkte från tandläkarmottagningen tog jag ett stick i fingret. Bs var 20, handis visade fortfarande HÖGT. Ett ketonprov visade 0,2, så det var i alla fall ingen fara. Men blodsockret hade alltså stigit igen (mera korr!), och på vägen tillbaka till dagis kände jag att jag inte kan lämna in henne med sådana värden. Jag svängde in och meddelade att jag plockar hem båda barnen, letade rätt på lillebror och åkte hem.
När Amanda legat högt så länge är det silkesvantar som gäller, även om hon själv var förvånansvärt lite påverkad. Jag satte henne framför datorn så att hennes kropp och hjärna skulle få vila. Fysisk aktivitet sänker visserligen blodsockret, men det är också skadligt för blodkärlen om man anstränger kroppen när man ligger så högt.
(Det kröp nog i kroppen, hon satt inte stilla en sekund)
Hon fick lite mellis, och mycket insulin. Handis visade till sist äntligen ett värde istället för bara det eländiga HÖGT, och det började gå neråt. Hugo kom hem en stund senare, och då hade det vänt uppåt igen. Han spolade slangen och bytte nålen. Ketonerna låg fortfarande på 0,2.
Vid middagen var hon hafsigare än vanligt, och det landade potatis på både kläder och golv. Det mesta fick passera. Man kan inte begära att hon ska vara sig själv när hon har legat så väldigt högt under så lång tid. Hon var ändå förvånansvärt medveten och resonabel.
Det blev några bakslag, och först vid sju visade handis för första gången ett okej värde sedan klockan elva på förmiddagen. Vilken lättnad! Stackars lilla kropp, vad du får kämpa emellanåt.
Nedtagningen blev fin, och det var ren tur, för när det pågår så här länge har man till slut ingen aning om hur mycket insulin som behövs i förhållande till det man redan givit. Det är inte så enkelt som att X enheter insulin sänker blodsockret med Y steg, för i de här lägena utvecklar man insulinresistens och då krävs det mycket mer insulin. Dessutom vet man inte hur mycket som faktiskt har gått in i kroppen om det är nålen som strular.
Kanske låg det ändå kvar korrinsulin och spökade, trots att det egentligen borde ha gått ur kroppen, för det blev socker innan vi gick och la oss, socker mitt i natten, och socker nu på morgonen. Hon var glad idag när hon vaknade, så nu är hon på dagis igen. Förhoppningsvis var det strul med nålen (vilket vi bara varit med om någon enstaka gång förut) så att det inte ligger någon infektion grandissimo framför oss. Den låga natten talar för att det var nålen.
Det är lättare att handskas med låga värden än med höga, för när man ger socker får det effekt inom några minuter (även om en stor känning kan påverka längre än så), men insulinet tar 1-3 timmar på sig att verka, och det är lååååång tid när värdena skenar. Man känner sig maktlös!
Lämna ett svar