I morse trodde vi att det skett ett genombrott. Vi la ytterligare en feberorolig natt till de fem föregående. Klockan sex pep pumpen för att den tillfälliga basaldosändringen* hade gått ut. Hugo gick upp och konstaterade att Amanda var nästan låg för första gången på länge. Han gav en bit banan (rena dynamiten för blodsockret i vanliga fall) så att hon skulle få sova vidare, och för att inte väcka den mycket morgonljudkänslige lille brodern som ligger i samma rum gav han inget insulin (det piper lite när man gör det). Innan frukost låg hon fortfarande pressat, så vi tittade på varandra och konstaterade att det nog var över nu. Skönt!
Men det går upp och det går ner. Ibland är hon nästan som vanligt, men så plötsligt blir ögonen blanka, rösten gnällig och hela ungen sjunker ihop. Efter en ganska fartfylld förmiddag med kusinerna som är här på besök från andra änden av Sverige, kroknade hon vid lunchen. En hand på pannan bekräftade att febern var tillbaka. Så nu har hon sovit igen, mitt på dagen; ovanligt. Hon vaknade alldeles svettig någon timme senare. Blodsockret var återigen över 18, men nu var i alla fall gnistan i blicken tillbaka igen.
De senaste dygnen har basen konstant legat på 200 %, så högt har vi aldrig ställt den förut. Vi korrar och korrar, och ändå ligger hon högt. Är hon nere på 11 känns det riktigt bra… Vi tar regelbundet ketonprov. I förra inlägget skrev jag om att det sjönk från 3,4 till 0,3 efter frukosten och att det alltså var frågan om svältketoner. Dagen efter var morgonvärdet lika högt igen och fram till tidig eftermiddag låg det mellan 1,4 och 1,8. Nu var det nog en blandning mellan svältketoner och de farliga ketoner som uppkommer när blodsockret är för högt en längre tid. För en gångs skull märktes det på henne. Förutom den acetonstinkande andedräkten visade hon också tydligt att hon inte mådde bra.
Jag ringde diabetesmottagningen för att kolla att vi tänker rätt om ketonerna, insulinet och maten. Sköterskan tyckte att vi skulle byta nål och insulin igen, för säkerhets skull. Hon höll också med om att det är bättre att ge mat som Amanda säkert äter även om det är sådant som är sämre för blodsockret. Hon har inte mycket matlust, men vi kämpar ner små portioner och hon är tapper. Amanda vet det inte, men vi vet ju, att slutar hon äta är det bara att åka raka vägen in till sjukhuset. Med de risiga reserver hon har nu efter flera dagars sjukdom skulle de farliga ketonhalterna förmodligen komma snabbt. Sköterskan har noterat i journalen hur Amanda mår, och skulle det urarta är det så otroligt skönt att veta att vi har en ”gräddfil” rakt in på barnakuten.
Men vi lever på hoppet. Sammantaget är hon ändå piggare idag, och morgonens värden borde vara en indikation på att något förändrats tycker jag. Håller en tumme för det.
*Basaldosen är programmerad timmer för timme, men när omständigheterna förändras kan man justera basen procentuellt både uppåt och neråt. Man ställer också in den tid ändringen ska gälla, och när tiden gått ut larmar pumpen.
Lämna ett svar