Fakta om diabetes typ 1

Vad är diabetes typ 1?

Det egna immunförsvaret har angripit kroppens insulinproducerande celler och förstört dem. Insulin är ett livsnödvändigt hormon som gör att energin, sockret, släpps in i alla celler i kroppen. Insulin påverkar också en rad andra saker, som t ex tillväxt. Sjukdomen är komplex och mycket individuell. Gemensamt för alla typ 1 diabetiker är att de inom en relativt kort tid (några dagar) dör av syraförgiftning om de inte får insulin utifrån. Den som pysslar om sin diabetes kan, i de flesta fall, leva ett långt och bra liv utan större komplikationer. Att ha diabetes är tidskrävande och komplicerat eftersom det är otroligt många faktorer som påverkar blodsockret.

 

Vem drabbas?

Varje dag får två barn och fyra vuxna diagnosen diabetes typ 1. De flesta kommer in till sjukhuset med symptom som outsläcklig törst och medföljande akuta kissnödighet, synrubbningar, viktnedgång, slöhet och kanske kräkningar och huvudvärk. Diabetes typ 1 kan drabba vem som helst som har ”rätt” gener, oavsett hur personen har ätit, motionerat eller om hen är överviktig eller inte. Cirka 40 % av de etniska svenskarna har ”rätt” gener för att få diabetes typ 1, och ändå får de flesta det inte. Gåtan om vem som får typ 1 och varför återstår ännu att lösa. Finland har flest typ 1 diabetiker i världen, och Sverige ligger på en föga hedrande andraplats.

 

Insulin, ett känsligt hormon

Eftersom insulin förstörs av magsyran kan det inte ätas som tabletter utan måste injiceras i kroppen. Insulinet är känsligt på många sätt: det får inte utsättas för temperaturer under noll och det tål heller inte värme eller solsken vidare bra. Insulinet i sig luktar ingenting, men de konserveringsmedel som finns i insulinet kan lukta svagt när man injicerar.

 

Nyinsjuknad: Hur kan man vara både undernärd och uttorkad fast man dricker som en svamp?

Sockerkoncentrationen i blodet blir skadligt hög i och med att sockret inte släpps in i cellerna som energi. Kroppen försöker rädda situationen genom att göra sig av med sockret genom att läcka ut det i kisset. Den tar allt vatten den hittar för att sänka sockerkoncentrationen i blodet, och skickar sedan sockerlösningen till urinblåsan. Därför kissar man ofta och mycket, och därför får man också en mycket plågsam känsla av outsläcklig törst.

Undernäringen kommer sig av att cellerna inte får energi, och eftersom kroppen uppfattar att något är fel sätter den igång med att bränna fett och muskler för att utvinna mer energi. I fettförbränningen bildas farliga syror, ketoner, som i höga mängder kan leda till medvetslöshet och död. Hos friska människor tas ketonerna om hand av insulinet, men hos en typ 1 diabetiker är det systemet satt ur spel. Ketonerna gör att en obehandlad diabetiker luktar aceton ur munnen. (Det kan även barn utan diabetes göra tillfälligt, om de t ex har magsjuka.)

 

Hur behandlas diabetes typ 1?

Diabetes typ 1 behandlas alltid med insulin i sprutor (pennor) eller pump. Eftersom insulinet förstörs i mag- tarmkanalen måste det injiceras. För att kunna dosera rätt behöver man kontrollera blodsockret regelbundet. Traditionellt sker blodsockerkontrollerna genom att man sticker sig i fingret och fångar upp en bloddroppe på en teststicka. Detta är fortfarande det enda helt säkra sättet att mäta blodsocker på. Idag finns även andra system för att kontrollera blodsockret, t ex CGM och Libre.

 

Pennor eller pump?

Pennanvändare använder två sorters insulin per dygn: långtidsverkande och korttidsverkande (måltidsinsulin). Det långtidsverkande insulinet injiceras oftast i låret eller skinkan morgon och kväll. Det långtidsverkande insulinet verkar i 12-24 timmar, och ibland mer än så. Måltidsinsulinet tas, som namnet antyder, inför varje större måltid och brukar injiceras i magen. Allt som allt innebär det i normalfallet omkring 6-7 sprutor per dygn.

Fördelen med pennor är att diabetikern är helt fri från slangar och nålar emellan pennsticken. Där finns heller inga nålar som kan knickas (böjas) och risken för luftbubblor är mindre. En pennanvändare behöver också färre saker i sitt förråd. Nackdelen är att det kan vara svårare att anpassa insulindoseringen efter behovet eftersom pennan som minst doserar i steg om halva enheter. Det är svårare att dela upp doseringen, och har du väl tagit ditt insulin måste du äta tillräckligt mycket för att matcha insulinet. En pennanvändare får också fler stick.

Pumpanvändare använder bara korttidsverkande insulin. Istället för det långtidsverkande insulinet injicerar pumpen små, små doser i upp till var tredje minut. Denna så kallade basaldos kan ställas in timme för timme eftersom insulinbehovet är olika vid olika tidpunkter. Måltidsdoserna fungerar likadant som för pennanvändare. Fördelen med pump är att minimidosen är mindre, att basaldosen går att anpassa timme för timme men också att du kan ändra basaldosen med ganska kort varsel om diabetikern plötsligt blir sjuk eller rör sig betydligt mer eller mindre än vanligt. Du kan också dosera fler gånger utan att det innebär fler stick, och måltidsdosen kan delas upp på olika tidsintervall (t ex att du kan ta 30 % av dosen på en gång och att resten ska portioneras ut under närmsta timmen).

Den stora nackdelen är förstås att man ständigt har en nål i kroppen och en pump som alltid ska hänga med. Många upplever att deras barn känns sjukare eftersom de alltid är ”nålade”. I och med att pumpen bara har korttidsverkande insulin är det en större risk för ketoner om något går fel, t ex för att nålen knickar sig eller om det blir stopp i nålen av andra orsaker. En pumpanvändare behöver en rätt stor låda hemma för att få plats med alla skrymmande tillbehör, som nålar, reservoarer (där insulinet förvaras i pumpen), batterier, spritsuddar och eventuellt extraplåster, borttagningsmedel med mera.

Det är individuellt om man föredrar pennor eller pump, det finns inget rätt eller fel. De flesta små barn som drabbas av diabetes blir rekommenderade pump.

 

Vad är smekmånad?

En typ 1 diabetikers insulinproducerande celler förstörs av immunförsvaret. När 70-80 % av cellerna är borta uppkommer symptomen som gör att man söker sjukvård. De sista cellerna kämpar på så gott de kan, men även de kommer oundvikligen att förstöras. För en del personer går det på några månader, för andra tar det flera år innan all egen insulinproduktion är borta. För varje infektion diabetikern har brukar fler celler försvinna. Till sist är alla celler förstörda och då är diabetikern helt beroende av insulin utifrån för att överleva.

Innan man har kommit under behandling har de alldeles för få cellerna slitit hårt för att förse kroppen med insulin. När insulin börjar tillföras utifrån får de kvarvarande cellerna vila. Det gör ofta att de, när de vilat, kan fungera bättre under en kort period, och man behöver då betydligt mindre doser utifrån. Den här perioden kallas smekmånad eller remissionsfas. Det går vanligtvis över ganska snabbt eftersom även dessa celler förstörs på sikt.

 

Hur vet man att insulinproduktionen är borta?

Kopplat till det kroppsegna insulinet finns en molekyl som heter c-peptid. När insulinet förbrukas släpper insulinet taget om c-peptiden och den hamnar i blodet. Konstgjort insulin har inga c-peptider. Med ett blodprov kan man alltså se om det finns några c-peptider i blodet och utifrån det säga om en person har någon egenproduktion kvar.

 

Varför diabetes typ 1?

Den som kommer på gåtan om varför immunförsvaret plötsligt går bärsärkagång på de egna beta-cellerna (som producerar insulin) kan nog iskallt sitta och vänta på ett nobelpris i medicin. Idag vet man inte, även om teorierna är många. Finland har en föga imponerande förstaplats på antalet insjuknade, och Sverige kommer som tvåa. Antalet insjuknade har ökat de senaste 30 åren, och diabetes typ 1 går längre och längre ner i åldrarna. Det finns några faktorer man diskuterar mer än andra:

Gener

En faktor är generna, men det är inte samma sak som att det är särskilt ärftligt. Man räknar med att ungefär 40 % av Sveriges befolkning har gener som är diabetesrelaterade. Trots detta insjuknar, tack och lov, bara en bråkdel av dessa.

Virus

Kanske finns det vissa speciella virus som kan utlösa diabetes. Man måste dock ha rätt genuppsättning för att drabbas. I Amandas fall var det tydligt att det var en magsjuka som utlöste hennes diabetes, men som vår läkare sa: Det fanns inget ni kunde göra för att undvika detta. Amanda var predestinerad att få diabetes, det var bara en fråga om när.

Rent är inte alltid bäst

Vi lever renare än någonsin förr, samtidigt som vi är utsatta för mängder av kemikalier som ingen vet hur vi påverkas av. En teori går ut på att immunförsvaret behöver tränas och sysselsättas, och om det inte får tillräckligt med utmaningar så hittar det på egna saker att göra. Det leder till angrepp på den egna kroppen. Antalet personer som insjuknar autoimmuna sjukdomar, dvs sjukdomar som beror på att immunförsvaret angriper den egna kroppen, har ökat. Exempel på sådana är, förutom diabetes typ 1, även glutenintolerans, problem med sköldkörteln och hudsjukdomen vitiligo. Även renlighetsfaktorn tros snarare vara på populationsnivå än på individnivå.

Trauman

Det finns ofta något speciellt man kan peka på som utlöst ett barns diabetes. Det handlar ofta om en infektion, men även stora psykiska omvälvningar, som en skilsmässa eller en närståendes dödsfall, kan vara den utlösande faktorn. Mycket talar dock för att trauman snarare utlöser än orsakar diabetes.

Kost

Mycket talar för att kosten har en viss betydelse även för typ 1, men det verkar mer handla om kosten på populationsnivå snarare än på individnivå. Ett bra exempel på detta är vår Amanda som i och med sin låga ålder varken hade hunnit prova godis, fikabröd eller söta drycker innan sitt insjuknande. Hon drack mindre välling än genomsnittsbarnet, ammades i åtta månader och fick inte mjölk som dryck till maten före ett års ålder.

Mellanmjölkens land

Det har funnits teorier om att det finns ett samband mellan att vi dricker ovanligt mycket mjölk i Norden och den höga frekvensen av diabetes typ 1. En finsk undersökning visar dock att det inte finns något samband. Läs mer här.

 

Är det ärftligt med diabetes typ 1?

Nja. Generna spelar roll, men ungefär 40 % av Sveriges befolkning har de gener som man hittar hos typ 1 diabetiker, men långt ifrån alla drabbas. Syskon till typ 1 diabetiker har åtta gånger större risk att drabbas jämfört med ett barn utan syskon med typ 1. Ett barn med en pappa med sjukdomen har lite högre risk att drabbas än om mamman är diabetiker. Sett på befolkningsnivå är det 0,5-1 % av människorna i Sverige som drabbas. Ungefär nio av tio som drabbas av diabetes typ 1 har varken mamma, pappa eller syskon med sjukdomen. Generna verkar spela roll, för undersökningar där man jämfört barn som är födda någon annanstans men har vuxit upp i Sverige (och därmed utsatts för samma miljöfaktorer som ”etniska” svenskar) har fortsatt låg risk för att få diabetes typ 1.

 

Kolhydratsräkning

Det är många olika saker som påverkar hur mycket insulin en diabetiker behöver. Infektioner, adrenalinpåslag, smärta, stress osv spelar stor roll, liksom vilken mat man äter. All mat bryts så småningom ner till glukos, dvs den energi som cellerna i kroppen använder sig av. Det går dock olika snabbt. Basinsulinet, eller det långtidsverkande insulinet om man har pennor, tar hand om proteiner och fetter när de väl har brutits ner till socker. Måltidsinsulinet tar man baserat på hur mycket kolhydrater man har på tallriken. En del har lärt sig uppskatta antalet kolhydrater ganska väl, men de flesta börjar med att väga och räkna.

Exempel: Kokt pasta innehåller 28 % kolhydrater. 60 g pasta ger alltså 60×0,28 = ca 17 g kolhydrater. Innan har du räknat ut hur mycket insulin det krävs för att ta hand om 1 g kolhydrat, och utifrån det kan du sedan dosera. För att komplicera det hela ytterligare kräver de flesta olika mycket insulin per gram kolhydrat vid olika tider på dygnet…